THEODORA
De två sista månaderna har verkligen varit en händelserik period i mitt liv, dagar fulla av intryck, upplevelser av vitt skilda slag ifrån åtta olika länder, dagarna har krävt min fulla uppmärksamhet och när solen gått ner har man somnat och sovit som en stock.
Så, helt plötsligt blir jag inblåst på Anafi, dagarna går och jag är ensam med mig själv, ingen dagsplanering och destination att sätta kursen mot, ingenting som kräver mitt fulla fokus eller timmar av koncentration.
Allt är tyst och stilla förutom vågorna som slår och vinden som tjuter i vanten samt en hund som skäller nere vid caféet, dagar av väntan och ensamhet.
Dagar när jag tvingas vara med mig själv och försöka att umgås med det egna jaget, där jag blir sittande i kajutan och bara ” tomglor” som vi säger i Hälsingland.
Kontrasten är överväldigande och jag har svårt att finna mig i den nya situationen, där jag inte längre är upptagen av allehanda bestyr, utan måste liksom umgås med mig själv i väntan på gynnsamma vindar.
På så vis börjar jag se en slags mening i detta ”Anafi-trauma”, där jag för närvarande genomgår ett slags träningsprogram som syftar till öva upp förmågan att ”bara vara”.
I skrivande stund kommer jag att tänka på ett uttalande i en bok vars titel jag glömt, meningen jag minns följer som lyder; När jag är ensam i rummet - är ingen där!
Visst, det är ett uttalande som andas sorg men som icke få kan känna igen sig i, när det egna jaget inte riktigt kan stå på egna ben i ett avbefolkat rum, där jag lämnats med att vara mig själv.
Ovanför templet i Delfi utanför Athen - som jag passerade för en vecka sedan - står det inskrivet ovanför porten; Känn dig själv!
Dessa tre ord säger oss i förlängningen att allt börjar med oss själva, där vi måste lära känna, förstå och respektera oss själva om vi ska lyckas ”känna”, förstå och respektera andra.
Att lära känna sig själv bygger på konsten att våga möta sig själv och att liksom se det egna jaget i ögonen, vilket är just vad jag tränar på just nu.
22. jul, 2022
