Kapten Thybäck

Standardsida

Att i en bokhylla på biblioteket vara inklämd mellan Wittgenstain och Paul Tillich känns inte helt fel!

OM
KONSTEN
ATT
LEVA

Denna bok är utgiven i ett samarbete mellan
Mekong Bokförlag
© Göran Thybäck
Grafisk formgivning av bokens omslag: Jöran Österman
Boken utgiven av:
Atremi
Axstad Södergård
595 94 Mjölby
E-post: info@atremi.se
www.atremi.se
och
Mekong Bokförlag
Gamla Infartsvägen 3 c
371 41 Karlskrona
E-post: info@mekong.se
www.mekong.se
Tryckt av Örebro universitet i Örebro 2005
ISBN 91-89527-96-8
ISBN 91-974758-3-1

Innehåll
Den reflekterande människan 7
Att leva eller existera 10
Vad är då en människa? 15
Det förnuftiga djuret 23
Själens hälsa 28
Dygd 37
Förnuft 40
Förnuftets dygd 43
Viljan 48
Viljans dygd – mod 51
Driftens dygd 54
Är människan ond eller god? 57
Den sköra godheten och den lättväckta ondskan 61
Att bli verklig 66
Livsväg 70
Etisk egoism 74
Psykologisk egoism 78
Att älska sig själv 82
Känn dig själv! 87
Mening 96
Tro 104
Vad vi kan veta 108
Litteratur 112

Den reflekterande människan
Ad fonte!!!
Tillbaka till källorna!
Francesco Petrarca
Filosofins början är människans undran
Aristoteles
Det är lätt att drunkna i vardagens allehanda bestyr, i de dagliga rutinerna, och att fastna i vardagens evigt återkommande plikter. Tid för reflektion, eftertanke och kontemplation är satt på undantag i vårt högteknologiska välfärdssamhälle, där vi är fullt upptagna av den yttre världens stimuli. Att ”filosofera” över livets mening och dilemman tillhör inte den ”förnuftiga” och rationella moderna människans vardagsgöromål.
Men det finns undantag. Kanske det faktum att just du läser denna text skvallrar om att du är ett av dessa undantag. P C Jersild är ett annat undantag. Han är en nutida tänkare som ständigt verkar reflektera över livet, tillvaron och dess innehåll. Själv säger han: ”Så länge jag kan minnas så har jag levt i föreställningen att varje människa, varje liv, kan ge sig själv i uppgift att i all enkelhet ta ställning till de så kallade livsfrågorna.”
Jersilds sista mening tycker jag om, att ”i all enkelhet” reflektera över frågor om livet. När jag anordnat ”filosofiska aftnar” i bygden där jag bor har det slagit mig hur ofta ”vanliga” människor ursäktar sig innan de tar till orda i filosofiska frågor, som om man inte hade rätt att yttra sig offentligt när det gäller livsfrågor,om man inte innehar en doktorsgrad i filosofi. Kanske är det ett nedärvt västerländskt fenomen betingat av vår vördnad för experter av allehanda slag?
När jag nu skriver dessa rader, gör jag det med utgångspunkt från den antika grekiska kulturen och med ett klart avstamp ifrån ett sokratiskt perspektiv på filosofin som ett instrument för att bli skicklig i konsten att leva. Jag väljer denna utgångspunkt därför att, när det gäller vetenskapen i allmänhet och filosofin i det antika Grekland i synnerhet, syftade det samlade vetandet till att göra människor skickligare i den svåra, men sköna, konsten att leva. Filosofin handlade till stor del om levnadskonst. ”Vi tala inte om vad som helst, utan om hur vi ska leva våra liv”, sade Sokrates.
Den filosofiska dialogen var på den tiden inte heller begränsad till eller förunnad några få väl initierade och högt välutbildade personer i en högre akademisk krets, utan den var ”var mans egendom”, och ett hantverk likt smedens. Att filosofera, diskutera och reflektera för sitt eget höga nöjes skull, eller för att briljera med subtiliteter inför en hänförd publik, var inte den tidens melodi.
Tomma är de filosofers tankar som inte bidrar till att lindra människors lidande!
Epikuros
Att vara filosof är inte blott att tänka skarpsinniga tankar;
Eller att grunda en skola
Det är att gå till botten med livets problem,
Inte i teorin utan rent praktiskt.
Henry David Thoreau
Texten framför oss är en resonerande text, som inte gör anspråk på att sitta inne med svaren. Texten har inte heller några täta skott mellan ämnesområdena, utan utgör en väv med tre grundfärger; filosofi, psykologi och teologi, som blandas och ger olika nyanser i diverse ideologiska mönsterbildningar. Texten framför oss handlar helt enkelt om vår stund på jorden, om livsfrågorna och om den sköna men svåra konsten att leva.
Min ambition är inte att tillföra någon ny kunskap inom det vida livsåskådningsområdet. Jag gör inte heller anspråk på att vara ”expert” inom något ämnesområde. Livsfrågorna tillhör oss alla i lika hög grad, och när jag nu yttrar mig så gör jag det i egenskap av en – som Anton Tjechov säger – ”fri konstnär”.
Jag vill vara en fri konstnär, inget mer, och jag sörjer att Gud inte gett mig styrkan att vara det.
Jag avskyr lögn och våld i alla former. Det heligaste för mig är den mänskliga kroppen, hälsa, intelligens, begåvning, inspiration, kärlek och största tänkbara frihet, frihet från våld och lögn, vilka former de än må ta.
Sådant skulle mitt program se ut om jag vore en stor konstnär.
Anton Tjechov
En annan av mina läromästare och livsvägledare är Martin Buber, och han får hjälpa mig att inledningsvis ”slå an en ton”, som jag fortsättningsvis vill ska ljuda genom min text:
Jag förkunnar ingen lära, jag bara visar något.
Jag pekar på en verklighet, eller på någonting i verkligheten,
som inte alls, eller i varje fall alldeles för lite,
har uppmärksammats.
Jag tar den som lyssnar på mig vid handen och leder honom
fram till fönstret.
Jag slår upp fönstret och visar ut.
Jag har ingen lära att komma med, men jag för ett samtal.

Att leva eller existera

Livet gavs egentligen för att levas så länge man lever, må man vara levande!

Goethe

Man kan ju existera utan själ, så länge som hjärnan och hjärtat fortfarande fungerar. Men man har inte längre nån uppfattning om sitt eget jag, inget minne, inga känslor … ingenting. Det finns inget hopp om bättring. Man bara … existerar, som ett tomt skal.
Ur J K Rowlings bok ”Harry Potter”

Att bli människa i fysisk och kroppslig bemärkelse är en relativt självgående process. Människans fysiska utveckling och tillväxt sker enligt automatikens lagar under förutsättning att de rätta betingelserna föreligger. Den kroppsliga utvecklingen är bunden till och beroende av den fysiska lagbundenheten i motsats till människans inre och själsliga tillväxt och i det senare fallet finns det få självklarheter.
Existerar gör vi i den mån som vi andas, men att leva och att leva livet levande, är något mer och något annat än att råka ha mer eller mindre fungerande kroppsfunktioner. ”Människan lever icke endast av bröd”, som det heter. Utvecklingen av det egna inre jaget når heller aldrig sin fullbordan. Ingen av oss kan nog räkna med att bli fullkomlig, och det är kanske inte heller meningen. Däremot skulle meningen kunna handla om att sträva mot det egna jagets fullbordan. En strävan till att bli så autentisk, sann och verklig som möjligt, som människa. Men hur gynnsamma betingelser vi än lyckas få under vår livsväg, så förverkligas bara en del av våra inneboende möjligheter. Vår inre människa omskapas ständigt och hon blir aldrig ”färdig”!
Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig – och det är som det skall.
Tomas Tranströmer
Vi föds till människa, men den människa som vi sedan blir, är en människa som vi själva skapar och ständigt omskapar. Vi är våra egna formgivare. Skapandet av det egna jaget sker med oss själva som skapare och designer och, även om vi låter oss formas av sådant som ligger utanför oss själva, så har vi ändå alltid vår ”sista frihet” kvar, nämligen friheten att välja hur vi ska förhålla oss till alla yttre påverkansfaktorer. Vi kan välja vilken betydelse denna yttre påverkan ska få för det egna jaget.
En snickare formar träet;
en smed formar svärdet;
den vise formar sig själv.
Buddha
Att medvetet forma och dana sig själv är en svår konst. Det handlar om en livsutvecklingsprocess som bland annat kräver mod, vilja, reflektion och en stor portion självmedvetenhet. Själva medvetenheten om de inre pågående processerna är själva nyckeln till konsten att forma det egna jaget. Mitt jag, mina tankar, känslor, värderingar, attityder och förhållningssätt behöver ständigt bearbetas, ifrågasättas och revideras. Den inre dialogen behöver hållas levande och jag behöver ständigt mig själv som min egen samtalspartner. Alternativet är att stänga av den inre dialogen, att i ett omedvetet och oreflekterat sövande tillstånd låta omvärlden få fritt utrymme att forma, omforma och deformera mitt inre jag. Omvärldens formerande verkan kommer då till sist att omvandla min själ till en platt spegelbild av den omvärld som reflekteras via mina sinnen. Alla dagliga upplevelser, intryck och händelser sätter spår i vår inre människa och formar det egna jaget. Det egna jaget är en ranglig konstruktion av självbilder och alla andra bilder och intryck som formar oss.
Det är nu oundvikligt att jag låter mig påverkas och formas av den yttre miljön. All information, som når mitt jag via mina sinnen, har en formerande verkan som ”formar” mig, mitt jag, min person, min själ och mina vägval. Frågan är inte om vi påverkas eller inte, utan om i vilken grad vi är medvetna eller omedvetna om den påverkansprocess som ständigt formar och omformar vårt jag. Problemet uppstår när jag oreflekterat låter mig ”stöpas” i tillvarons yttre form och blir en produkt av miljöns inverkan och när mitt jag till sist endast består av summan av mina sinnesintryck, istället för att jag ”formar mig själv”, som Buddha sa.
Att inte lyssna inåt och att inte för egen del reflektera över allt det som mina sinnen förmedlar, innebär att vara utlämnad åt den yttre miljöns formerande inverkan, och jag blir som ”alla andra”, jag tänker, tycker och beter mig som ett genomsnitt av massan. Jag blir och är en produkt, en kopia och ett plagiat, en spegelbild av alla andra bilder omkring mig. Jag förvandlas till ett osjälvständigt flarn i vinden. Den vi till slut blir beror till stor del på hur vi klarar eller inte klarar av att medvetet sortera och filtrera all information som vi utsätts för under vår vakna tid. ”Vi är summan av våra urval”, säger hjärnforskaren Matti Bergström.
Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd bär sina årsringar.
Det är summan av dem som är ”jag”.
Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av alla mina tidigare.
Lennart Sjögren, poet
Vi föds alla som original, men alltför många dör som kopior, har någon sagt. Att under resans gång lyckas bevara och behålla sin egen mänskliga originalitet, genuinitet och egenart är en konst som få behärskar. Alldeles ifrån allra första början skulle man kunna säga att den lilla människan är sig själv, men sedan behöver vi ett helt liv för att hitta tillbaks till oss själva.
Den florentinske filosofen Pico della Mirandola talade om människan som ”homo faber”, det vill säga ”människan som sin egen skapare”, och han menar att det är människan givet att ”vara det hon vill”. Människans storhet, enligt Pico, är vår förmåga att själva forma vårt liv och vårt väsen, ”Vårt värv på jorden är att skapa, och den största skapelsen är att utforma vårt eget livsbygge!”
Det som du är, var fullt och helt, och inte styckvis och delt!
Ibsen
Om vi nu vill bli det som vi egentligen är, om vi ska återfinna oss själva och bli en ”homo faber”, en skapande människa som utformar vårt eget jag och livsbygge, då kan det vara lämpligt att börja med att fråga sig vad en människa egentligen är. Frågan vad en människa egentligen är har psykologer, filosofer, biologer och många andra funderat på genom årtusenden. Vetenskapen har aldrig haft så stora tekniska möjligheter att utforska människans innersta som hon har idag. Men trots vetenskap, förnuft, upplysning, teknik och ny kunskap, fortsätter – ja rent av ökar – våldet, terrorn, krigen, hatet och misstron mellan människor och folk. Självmordsstatistiken ökar där den teknologiska utvecklingen har nått längst och depression är en epidemisk folksjukdom i välfärdsländerna. I det så kallade kunskapssamhället vet och kan vi mycket om många ting, men vi vet mycket lite om oss själva och det liv som vi är kallade till att leva. Vi är rika men samtidigt fattiga, och:
Vi har det betydligt bättre än vi mår!
Göran Sonnevi
Christina Doctare, läkare och författare, har skrivit en bok om hjärnstress. Hon är Sveriges representant i Europarådets kommitté mot tortyr i Strasbourg. Hon säger:
Vi lever sedan tvåhundra år i fred i Sverige, vilket är unikt i världen. Vi borde leva i den bästa av världar, i en demokrati utan statsorkestrerade förföljelser! Men vad har jag mött? Jo, en paradox! Ett samhälle där människor mår dåligt, är stressade och aldrig har tid, ork eller lust till någonting. Ett samhälle där våldet breder ut sig. Ett samhälle där är begrepp som solidaritet, gemenskap och lojalitet tillhör en svunnen tid.
Den bild som Christina Doctare ger av den moderna nutidsmänniskan är en mörk bild, som tyvärr kan stämma med verkligheten. Människorna i hennes beskrivning är som Fromm säger ”utom sig”, människor som inte är hemma i sig själva, som inte är ”sig själva” och som inte förstår vad det är att vara människa.
Men vad är då en människa?

Vad är då en människa?
Was ist ein Mensch?
Vad är en människa!
Immanuel Kant
Frågan om vad en människa är har följt människan från tidernas morgon. Redan kung Salomo – som verkade för cirka tretusen år sedan – ställde den klassiska frågan om vad en människa är? Frågan är om vi blivit särskilt mycket klokare sedan dess?
Låt oss börja med det som vi med stor säkerhet redan vet om människan, nämligen att hon består av ämnena kol, fosfor, vatten med mera. I detta snäva materialistiska perspektiv betingar en enskild människa ett marknadsvärde av mindre än hundra kronor. Så är det, även om detta faktum inte känns särskilt upplyftande. Men något mer är väl ändå människan och något större värde har hon väl ändå? Är människan inget mer eller något annat och något utöver det som hon i fysisk, kemisk och biologisk bemärkelse råkar bestå av? Är människa en djurart, vars funktion bestäms av kemins och biologins lagar? Inom psykologins och filosofins områden har det gjorts många försök att beskriva och söka förklara vad en människas jag är. Teorierna är många – allt ifrån att betrakta människan som en programmerbar maskin till att se henne som en unik, fri och självbestämmande varelse.
Även om vår fysiska kropp påminner om och fungerar som en maskin, och vi i mångt och mycket fungerar mekaniskt, så är steget ändå långt till att betrakta människan som en maskin. Att vi än idag har en tendens att göra detta har sin bakgrund i tidigare inflytelserika filosofers bilder av människan och världen.
René Descartes levde på 1600-talet och var nog den som lanserade tanken om människan som varande en maskin. Tillvaron betraktades då utifrån ett ”mekaniskt” perspektiv. Människan, naturen, djuren och växterna sågs som komplicerade maskiner, vilka fungerade enligt automatikens lagar där det inte finns utrymme för någon själ.
I mitten av 1600-talet sade den engelske filosofen Thomas Hobbes: ”Naturen är en enda stor maskin av Deus faber” (smeden Gud).
Isaac Newton drog sedan sitt strå till stacken genom att ge ut skriften ”Naturfilosofins matematiska principer”, där människan och naturen betraktas enligt samma mekaniska lagbundna verklighetsuppfattning. Går vi sedan till 1700-talet så förstärktes den mekaniska människosynen genom de La Mettries verk ”Maskinen människan”, som säger att människokroppen är ett urverk och att det endast finns en substans här i världen – och det är materia. Ett av problemen när det gäller betraktandet av människan som en maskin, är att vi då gärna behandlar människan som en maskin. ”I vår mekaniserade tid så omvandlas människan till maskinens avbild”, säger Alf Ahlberg, och Kierkegaard säger det på sitt sätt: ”Vi är omringade av krafter som vill göra oss till maskiner!”
Karl Marx tankar och skrifter kom att få en enorm betydelse, vilket vi vet så här tvåhundra år efteråt. I sin avhandling om Feurbach, skriver han: ”Människans verkliga natur är summan av hennes sociala relationer.”
Marx menade även att varje individ är en produkt av det mänskliga samhälle hon lever i samt att verkligheten till sin natur är i grunden materiell och att allting bestäms av kausala naturlagar. Därtill menade Marx att människan skiljer sig från andra djur genom att hon producerar sina existensmedel, vilket även lär innebära att människan får sitt relativa människovärde som produktionsfaktor. Marx tillbringade sina sista 34 år i London och under alla dessa år bodde Charles Darwin strax utanför samma stad. Till saken hör att Marx ville att den engelska utgåvan av hans stora verk ”Kapitalet” skulle tillägnas Darwin, men Darwin tackade nej.
När sedan Marx dog, året efter Darwin, sade hans vän Friedrich Engels: ”Liksom Darwin upptäckte lagarna för den organiska naturens utveckling, upptäckte Marx lagarna för mänsklighetens historiska utveckling.”
Genom Darwin kom det mekaniska betraktelsesättet att bytas ut mot ett biologiskt sätt att se på världen, och människans öde var nu betingat av den genetiska kodningen. Människan är stadd i en ständig utveckling genom det så kallade ”naturliga urvalet” där den mest anpassade överlever och kan föra sina gener vidare. Darwins tankar om det naturliga urvalet kom senare – i början av 1900-talet – att plockas upp av den nazistiska rörelsen, som även byggde in mycket av Friedrich Nietzsches tankar om ”övermänniskan” i sitt hopkok av politisk ideologi. Den socialdarwinism som då såg dagens ljus kom att förmörka historien under alltför lång tid, och gör det i viss mån ännu. Darwin vaskade fram teorier som socialdarwinisterna omvandlade till värderingar, vilket är ett historiskt fenomen som Darwin själv hade delansvar i.
Grundfelet är att en förment vetenskaplig beskrivning, hur något är, omvandlades till ideologi, till hur världen bör vara beskaffad.
P C Jersild
Vid förra sekelskiftet växte sig den så kallade behaviorismen allt starkare, och kom att bli en form av psykologins stormakt i både USA och Europa inom det beteendevetenskapliga området. Arkitekterna bakom den ursprungliga tankebyggnaden är de tre vise männen Pavlov, Skinner och Watson.
Denna form av materialistisk psykologi går ut på att människans tankar, känslor och beteenden endast handlar om ”betingade reflexer”. Människan är i princip ingenting annat än ett betingat reflexknippe som agerar och reagerar på yttre stimuli. Människan styrs av sin genetiska bakgrund och av miljöns formande kraft. Människans utveckling är en enda lång betingningsprocess där människan är determinerad av faktorer som ligger utanför hennes egen kontroll. Något medvetande existerar inte, allt är beteende; tankar och känslor är muskelrörelser och körtelavsöndringar, inget annat. Skinner bestrider kraftfullt tanken att människan skulle ha en fri vilja och att hon skulle vara ansvarig för sina handlingar.
Det har sagts om psykologin att den först förlorade sin själ och sedan sitt förstånd under den behavioristiska eran. Den moderna kognitiva psykologin har återerövrat en hel del av förståndet, men några försök att även återerövra själen står knappast på dagordningen.
Berndt Brehmer
När sedan den sakliga psykoanalysen klev in på arenan betraktades människan och patienten som sammansatt av enskilda delar och styrd av ”mekanismer”. Läkaren var tekniker och den sjuka människan en trasig maskin. Människan fungerade enligt mekanikens och automatikens lagar och människan reducerades därigenom till att bli en fysisk och psykisk apparat.
Sigmund Freud sökte förklara människan genom en mekanisk teori och trodde sig kunna hela människans psyke via tekniska metoder, men han var nu barn av sin tid och påverkad av den
tidens dominerande naturvetenskapliga världsbild. Detta innebar att han hade en materialistisk grundsyn och att han kom att se alla psykologiska fenomen som en följd av en sträng deterministisk orsakskedja. Denna kedja lämnade inte något utrymme för någon form av inre fri vilja eller yttre utomvärldslig verklighet.
Går vi sedan vidare in i vår egen upplysta tid träffar vi på förespråkare för den så kallade sociobiologin som vill förklara mänskliga beteenden ur ett evolutionsbiologiskt perspektiv, och en av dess främsta företrädare, Edward O Wilson säger: ”Tiden är inne för att befria de etiska frågeställningarna från filosoferna – och överlämna dem till biologerna.”
Sociobiologins företrädare menar i princip att all form av mänskligt beteende är kodade i generna och bestäms av ett naturligt urval. Människors tankar, upplevelser, känslor och sociala liv är ingenting annat än – och har sin förklaring i – biologin och det genetiska arvet. Människan betingas av reflexer eller hormoner, fysiokemiska reaktioner, det som är till fördel eller nackdel för det genetiska urvalet.
”Är människan en komplicerad biokemisk fabrik där tankar utsöndras ur hjärnan som slaggprodukter, ungefär som njurarna utsöndrar urin?” frågar sig Owe Wikström, professor i religionspsykologi, och hans fråga påminner mig om 700-talsfilosofen Cabanis påstående om att tankar utsöndras ur hjärnan som galla från levern.
I vårt mentala bagage bär vi med oss tidigare uttänkta föreställningar om människan och världen, teorier, tankar och bilder som vi fått med modersmjölken. Vi bär på ett arv ifrån Descartes, Watson, Darwin, Freud med flera, vars tankebyggnader genom åren kommit att starkt påverka människans föreställningsvärld, medvetet eller omedvetet. När vi nu ser oss om i den historiska backspegeln kan vi också konstatera att det finns tydliga gemensamma nämnare mellan de inflytelserika tänkare och vetenskaps20
män som i hög grad påverkat, och än idag påverkar, vår självbild och världsbild. Och när det gäller de gemensamma nämnarna som dominerat under de senaste fyrahundra åren, så vågar jag påstå att det handlat om en mekanisk världsbild, en materialistisk verklighetsuppfattning och en deterministisk människosyn.
Allt detta sammantaget innebär i praktiken att människan över tid har krympt. Människan har reducerats, förminskats och förbleknat och hennes värdighet har ständigt naggats i kanten. Människan är ”inget annat än” en maskin, en naken apa, eller ett betingat beteendepaket, ett reflexknippe som reagerar på yttre stimuli. Hon har blivit endimensionell och hennes värde står i förhållande till den nytta hon gör i samhällsmaskineriet, eller vilken position eller taxerad årsinkomst hon råkar ha.
Berndt Brehmer undrade tidigare vart själen tagit vägen, och då påminner jag mig om det märkliga faktum att när Freuds samlade skrifter ”Standard Edition” skulle översättas till engelska från tyska ersatte man helt frankt tyskans ord ”Seele” med engelskans mind och inte med soul, vilket kan vara en liten delförklaring till frågan om den förlorade själen.
Vetenskapen vill inte veta av något ”spöke i maskinen”. All form av metafysik tillskrivs charlatanerna, och det som inte går att väga, mäta eller lägga under mikroskopet har inget med verkligheten att göra, utan betraktas som en produkt av den mänskliga fantasin. Vetenskapen vill inte tillstå att det finns undantag från regeln, öppningar och områden som är ogenomträngliga för observation.
Det innebär att teknologin blir något man klänger sig fast vid, tror på och blir beroende av i långt större utsträckning än vad som är skäligt, eftersom den också fungerar som ett försvar mot vår rädsla för irrationella fenomen.
Rollo May
Men människan och den mänskliga naturen varken kan eller bör förstås i endast termer av beteende, psykologi, biologi, kemi eller övriga fysiska verkligheter. Människan kan med andra ord inte endast förklaras utifrån ett begränsat materialistiskt perspektiv. Vi vet idag väldigt mycket om människans existens men desto mindre om hennes essens. Vi känner människan in i den innersta genen, vi har kartlagt hennes innersta genetiska arvsmassa, men vi har ännu inget bra svar på frågan om vad en människa är. Nutidens fysiker och forskare har också tvingats ompröva sin fyrkantiga och materialistiska världsbild, inte minst på grund av att kvantfysiken och kaosforskningen har klivit in på den vetenskapliga arenan. Tillvarons paradoxala komplexitet och oändliga perspektiv har stämt vetenskapen till eftertanke och en viss ödmjukhet skymtar fram inför den verklighet som man tidigare tyckt sig ha grepp om. Det finns idag en insikt om att biologin inte kan fånga in hela människan och att hennes beteende inte endast kan motiveras utifrån hennes genetiska grundritning. Människan är med andra ord inte fastkedjad vid sitt biologiska fängelse.
Vi vet så pass mycket idag, att vi börjar ana att vår vetskap är en liten ö i ett stort hav av ovetskap. Vi börjar förstå att vi inte förstår allt, och vi börjar så sakteliga inse gränserna för vår kunskap. Det var inte länge sedan som vetenskapen utvecklade teleskop med vars hjälp vi trodde oss kunna räkna stjärnorna på himlavalvet, men i takt med teleskopets utveckling tvingas vi inse att ju mer vi ser, ju mer finns det att se. Vi tvingas tillbaks till Sokrates som säger: ”Min vishet består däri att jag vet hur lite jag vet!”
Den outgrundliga människan låter sig nu inte förklaras utifrån mekaniska principer och modeller utan människan är ”unitas multiplex” som Thomas av Aquino beskriver henne. Trots att människans beteende kan vara mekaniskt, kan hon inte reduceras
till att betraktas som en maskin. Men vad är hon då? Är hon ett djur eller är hon att likna vid den egyptiska sfnixen; till hälften djur och till hälften människa? Var det inte Aristoteles som sa att människan är ”det förnuftiga djuret”? Och vad menade han med det?

Det förnuftiga djuret

Att vara människa har jag gemensamt med andra människor.

Ser, hör, äter och dricker gör även andra djur.

Men att jag är jag, är något som blott tillhör mig och ingen annan

– ingen annan människa, ingen ängel, icke ens Gud

– utom i den mån jag blir ett med honom.

Mäster Eckehart

Ej gjordes ni att leva liksom djuren

men för att dygd och kunskap

eftertrakta.

Odysseus

Aristoteles beskriver människan som ”det förnuftiga djuret” och då kan man ju undra om människan är ett djur eller om hon är något utöver djuren. Är människan unik som varelse och upphöjd över djuren? Har människan en särställning i djurriket? Var går gränsen mellan det animala och humana? Är vi som den egyptiska sfinxen; till hälften djur och hälften människa? Kanske det är som det sagts att ”Alla människor är djur men inte alla djur är människor!”

I biologisk bemärkelse är människan ett djur, men om nu människans väsen inte kan begränsas av och endast förklaras av biologi och kemi, så kanske hon är något mer och något annat och något utöver det, som hon i fysiskt, biologiskt och genetiskt avseende består av.

Av hävd har man inom det psykologiska forskningsområdet studerat, forskat och jämfört människan och hennes beteende med hundar, möss, duvor och apor.
Dessa djur har fått bilda mall för uppfattningen om människans sätt att tänka och fungera, när vi sedan har konstaterat att människan inte är något annat än ett djur, kan vi inte heller upptäcka något annat.
Vi har sökt lära oss något om oss själva och den komplicerade tillvaron genom studier av dessa lägre primater och enligt den trångsynta psykologiska vetenskapsuppfattningen och dess inhumana människosyn, har människan degraderats till ett undersökningsfenomen. Människan betraktas som en ”black box”, ett tomt fenomen, vars funktion avgörs av summan av svaren på ett antal yttre stimuli.

Det är nu säkert av visst intresse vad vi har gemensamt med djuren, men riktigt intressant och spännande blir det när vi studerar vad det är som skiljer oss åt. Det vi idag vet är att människan skiljer ut sig från ”övriga” djur genom det faktum, att hon är utrustad med en så kallad frontallob, ”cortex”. Denna pannlob gör det möjligt för människan att reflektera över sig själv och sin existens. Människans utmärkande karaktärsdrag handlar om hennes möjlighet till självmedvetande, reflektion och förmåga till att välja om hon ska ge efter för impulser, behov och önskningar. Människan har ett så kallat samvete och kan ta ställning till vad som är gott och ont, hon har utvecklat normer för vad som är rätt och fel och har att ta ställning till livets existentiella frågor.

Att dessa unika möjligheter är förunnade människan innebär inte att hon inte skulle vara driftstyrd och att hon inte skulle reagera instinktivt. Sömn, hunger och sexualitet är exempel på områden som lyder under drift och instinkt. I människans kroppsliga konstruktion ingår även det så kallade autonoma nervsystemet som reglerar bland annat andning och muskler genom automatiska och omedvetna processer. Medvetandets uppgift är att gå in och styra de problem som inte det ”automatiska” systemetklarar av sig själv. Utan detta medvetande vore vårt beteende, likt myrans, determinerat, programmerat och förutbestämt, utan utrymme för fria val.

Men låt oss göra som det står skrivet: ”Gå till myran, se hur hon gör och bli vis!” Jag måste erkänna att jag är förundrad över vilket ändamålsenligt och effektivt samhällsbygge myrorna åstadkommer. Allt verkar fungera perfekt utom när spillkråkan hittat stacken – då blir det kaos!
Det verkar som om alla myror alltid vet exakt vad de ska göra, alla drar sitt strå till stacken och allt verkar så otroligt välorganiserat. Troligen sker allt instinktivt och jag har svårt för att föreställa mig att någon myra sitter och funderar på om det är värt att gå ut och jobba idag, eller att hon ”inte känner för” uppgiften. Nej, hon har nog inget val. Myran vill nog det som hon gör, men hon har inte bestämt det själv, myran är determinerad.

Människan vill också väldigt mycket av det som hon gör, fast hon inte har bestämt det själv. Ena stunden är det magen som bestämmer vad hon gör och andra stunden är det något annat eller någon annan som bestämmer hennes val. Men här finns ändå en skillnad. Människans drivkrafter handlar inte endast om hennes biologiska arv, om att hon är driftstyrd, utan om att hon genomgått en lång andlig och kulturell utveckling som innebär att människan har fått förmågan att välja hur hon vill förhålla sig till driftens drivkraft.
För människan handlar det inte längre om att endast sprida sina gener, utan om att i en kulturell kontext sprida sina idéer, sina värderingar, sin religion och sin kultur. Eller som C G Jung uttrycker det: ”Driften att upprätthålla arten är inte den enda driften, det finns en drift att upprätthålla individen!”

Djur och växter har av naturen fått sin bestämmelse och de uppfyller den utan att avvika. Målet med deras existens är så att säga inbakad i deras natur. Men med människan är det annorlunda.
Om det nu finns en bestämmelse för henne så får hon själv fundera ut hur vägen dit ser ut och därför kan hon också riskera att missa den.

Den florentinske renässansfilosofen Pico della Mirandola säger:

Andra varelsers natur begränsas av föreskrivna (inbyggda) lagar, men människan är av inga gränser instängd utan ska fastställa dem själv …

Fjodor Dostojevskij har på ett beskrivande sätt formulerat människans dilemma när han säger:

Biet har mönstret för sin kupa, myran har formeln för sin stack, men människan är den ende som saknar formeln för sitt eget liv.

Här står vi människor och kan inte annat, friheten är vårt öde och ansvaret skaver på våra späda axlar – ett öde som vi ”är dömda till”, som Sartre sa.

Visst vore det skönt att slippa alla val och vägskäl, att slippa den ångest som den fria viljan innebär, att vara fri ifrån friheten att välja! Att likt myran obekymrat styra varje steg mot det mål som finns inprogrammerat i mitt väsen, att slippa bekymra sig om alla vardagliga val och dilemman! Men nu så har vi denna frihet, vare sig vi vill eller inte, valet är vårt.

Men finns det då ingen vägbeskrivning, ingen karta eller formel för det liv som vi har att leva? Är vi helt utlämnade åt oss själva och till ödets nycker? Finns det ingen ritning eller bruksanvisning för vår komplicerade tillvaro, eller en kompass som kan leda oss i linje med den bäring som syftar mot vår destination? Kanske är det som Stanley Jones skriver:
Att vi är lösta från förtöjningarna, som håller livet fast, att vi är stadda på drift. Att vi har kastat sjökortet, kompassen och medvetandet om destinationsorten överbord. Att vi är fria från allt – utom från undervattensklipporna och stormarna och den outhärdliga meningslösheten i att slungas från våg till våg, som är i meningslös rörelse.

I det agrara samhället var det religionen som var den kompass som människorna styrde sina liv efter. I industrisamhället blev det de politiska ideologierna som visade på olika färdriktningar. Men vad har vi för karta och kompass i det moderna så kallade kunskapssamhället? Hur ser den formel ut som hjälper oss att leva och var finns nycklarna och koderna som öppnar möjligheterna till att leva ett rikt, gott och verkligt liv? Hur blir vi helare, sannare och verkligare som människor och hur hittar vi fram till balans och jämvikt i tillvaron? Var finns mallarna, mönstren och recepten för själens hälsa? Låt oss höra efter hos Sokrates, de gamla grekerna och inte minst hos läkekonstens förgrundsfigur Hippokrats!

Själens hälsa

I den tid och kultur som Sokrates levde i sökte man förstå människan utifrån ett helhetsperspektiv. Då var vetenskapen en mer praktiskt inriktad disciplin och den hade ännu inte hunnit bli så uppdelad, kategoriserad och specialiserad som den är idag.
Dessutom var inte gränserna mellan exempelvis naturvetenskap, filosofi och teologi så knivskarpa. Även om Sokrates mest sysslade med samtalskonst och funderade på hur vi ska leva våra liv, så betraktade han sig ändå som medicinare.
Förutom att läkekonsten på den tiden präglades av ett helhetsperspektiv, var den mer individorienterad än symptomorienterad. Sokrates kollega Hippokrates säger det på sitt geniala vis: ”Man måste möta människan innan man möter problemet.”

I vårt upplysta välfärdssamhälle gör läkarvetenskapen tvärtom. Först möter man symptomen och människan möter man överhuvudtaget inte alls, mer än i undantagsfall. Dagens läkekonst har också en märkvärdig förmåga att stycka upp människan i olika separata delar och även behandla henne i ”avskilda delar”.
Doktorn tar hand om benet, prästen behandlar hjärtats frågor och psykologen tar hand om huvudet, det kognitiva och våra tankar. Denna form av ”separering” var relativt främmande för de gamla grekerna. Dessutom var det – på den tiden – vetenskapens uppgift att inte endast läka den fysiska människokroppen, utan att även återställa hälsan i samhällskroppen. Sjuk eller frisk var man inte endast i avseende på människokroppen, utan även när det gällde det sociala sammanhanget. Rättsröta, korruption, orättvisa och omoral betraktades som sjukdom och som ett stört naturligt jämviktsläge i samhället.

Den fysiskt friska, starka och sköna människokroppen var för antikens Grekland ett ideal, mönster och mål. Den var naturens mest fulländade uppenbarelseform, och på ett liknande sätt var även själens fulländning, skönhet och styrka ett ideal och ett mål.
I båda fallen handlade det om att träna både kropp och själ till att nå fram till en högre grad av fulländning. Det är övning som ger färdighet. Detta innebär i sin tur att man hade en föreställning om inte bara hur människan är, utan också hur hon borde vara. Läkekonsten handlade därför inte endast om hur människan är beskaffad, utan om hur hon borde vara.
Med andra ord måste den som ska laga det som gått sönder ha en föreställning om hur det söndriga såg ut när det var helt, och den som botar sjukdom måste därför veta vad hälsa är.
Synsättet påminner om det förhållningssätt som man än idag kan möta i vissa regioner i Kina, där man betalar läkaren så länge man är frisk, och slutar betala om man blir sjuk. I antikens Grekland betraktades sjukdom som något som stör det naturliga jämviktsläget och rubbar balansen. Hippokrates beskrev kroppens hälsa som balans mellan kroppsvätskorna och senare utvecklades tanken om själens hälsa som jämvikt mellan förnuft, vilja och drift.

Om nu den fysiska kroppen har sin anatomi så har även själen sin, och det är nog inte så att människan ”saknar formler för sitt liv” – som Dostojevskij sade – utan snarare så att vi har svårt för att finna dem därför att vi inte söker efter dem. Och även om vi söker, kanske vi letar på fel ställe. Det kanske är med oss som med mannen som tappat nyckeln i skogen, men letade under lyktstolpen, för att det var ljusare där. Människans uppgift att balansera inre motstridiga krafter och att hitta ett hälsosamt jämviktsläge mellan förnuft, vilja och drift, var inte endast en angelägen utmaning under antiken, utan är det i allra högsta grad även idag.

Jämvikt mellan förnuft, vilja, drift och dess dygder, tror jag är en högst användbar ”formel” för mänskligt liv. Det är en karta över själens landskap och en kompass som ger oss en bäring som hjälper oss att på livets hav kryssa fram mellan hotande grynnor och skär.

Denna formel, modell och teori om människan, själen och vårt existentiella dilemma, har genom århundraden påverkat hur vi människor ser på oss själva och livet.
De gamla grekernas tankar har fröat av sig under historiens gång och lämnat tydliga spår ända fram till vår sena tid.

En av de mest inflytelserika tänkarna, som i mycket hög grad har påverkat människans syn på sig själv, är Sigmund Freud, och ibland undrar jag över hur influerad Freud egentligen var av de gamla grekernas beskrivning av själens hälsa. Då tänker jag närmast på hur Freud beskriver jaget som inklämt mellan detets ”libido” (drömmar, drifter, behov och önskningar) och överjaget (förnuftet, samvetet och så vidare).
Freud har inte endast en liknande modell när det gäller beskrivningen av själslivets olika delar utan menar även att individens lycka och själsliga hälsa beror på ett harmoniskt förhållande mellan dessa delar. Det tycks mig som om de gamla grekerna och Freud talar om samma sak, fast med olika ord och med olika infallsvinklar.

Det är nu inte endast Freud som tycks vara påverkad av de gamla grekernas syn på själens hälsa. Vi kan spåra denna tredimensionella polaritet hos många inflytelserika tänkare genom historien, och här följer ett litet axplock:

I den judiska mystikens värld beskrivs människans själ och hennes inre utveckling i tre delar:
Neshama; Den mänskliga själens högsta nivå.
Ruach; Den moraliska och intellektuella nivån och
Nefesh; Den instinktiva och ”djuriska nivån.
På ett liknande sätt har mystikern Plotinos och Mäster Eckehart, beskrivit denna själsliga och tredimensionella polaritet, vilket jag beskriver i denna boks pappersutgåva, men hoppar över här på grund av utrymmesskäl.

Om vi nu återgår till Grekland återfinner vi denna tredimensionella polaritet även i det grekiska ordet för kärlek. Eftersom det grekiska språket är något rikare än vårt eget, ryms det tre dimensioner i det grekiska kärleksbegreppet, nämligen:
αγαππε Agappe

den gudomliga kärleken, den självutgivande kärleken

φιλοσ Filos

den mellanmänskliga kärleken, kärlek till kunskap med mera

εροσ Eros

den erotiska driftsdelen av kärleken

Och om vi sedan tar ett kliv in i vår egen tid och vidgar perspektivet något genom att se på verkligheten utanför själens område, säger en av vår egen tids ”största” filosofer, Georg Henrik von Wright, att: Det finns tre krafter i tillvaron, gud, människan och naturen, vilket är en annan variation på samma tema. Angående tillvarons tre makter säger Wright att: En världsåskådning är ett försök att avgränsa dessa makter från varandra och bestämma deras inbördes förhållande. Vilket är ungefär vad Wrights kollega Karl Popper säger när han delar in verkligheten i den abstrakta världen (idevärlden), den psykologiska världen (som vi får tillgång till genom vårt medvetande, våra tankar och känslor) och den materiella världen (som vi känner genom våra sinnen och som naturvetenskapen utforskar).

Den finländske sociologen Erik Allardt får avsluta denna sammanställning som vi skulle kunna kalla ”den tredimensionella polariteten”. När Allardt definierar begreppet välfärd talar han om ”having”, ”loving” och ”being”.
Människan, säger han, måste ha något att leva av, någon att leva med och något att leva för.

Anledningen till att jag lyfter fram Platon, Freud, Popper och Wright med flera är att det finns ett gemensamt mönster i deras olika tankemodeller. Den röda tråden handlar om att människan lever sitt liv i centrum av ett kraftfält och i polaritet mellan förnuft och drift, överjag och libido, agappe och eros, och så vidare.

Dostojevskij, Tolstoj, Hesse, Maslow och Nietzsche är ytterligare några tänkare som beskriver människans natur och hennes existentiella dilemma i linje med den ovan beskrivna polariteten.
På en fråga om människans natur svarar Nietzsche:

Jag hör änglarna sjunga från himmelens ljusa kupoler, samtidigt som jag hör hundarna yla från de mörka källarvalven.

Den andliga höjden i vår natur har lika stor makt som instinktens djup!

Oskar Pfister
Innan vi går vidare i texten vill jag utfärda en liten varning angå ende risken och faran i att betrakta driften, instinkten och själens så kallade nedre nivåer som något ”lägre stående”, som något sämre och som något människan bör söka bli befriad ifrån.
Människans instinktiva beteende, hennes drift och hela det autonoma nervsystemet, är något som vi kan vara väldigt glada för. Utan detta väl fungerande system skulle inte människan kunnat vara människa.
Drift och instinkt är för människan en dubbel välsignelse. Dels är den oss till nytta och borgar för vår överlevnad och släktets fortbestånd och dels skänker den oss njutning och tillfredsställelse.
Människans lycka handlar inte om att lyckas bli befriad ifrån sina drifter, utan att lyckas leva – i balans – med sina drifter. Det är med driften som med elden – den är en bra tjänare men en dålig herre.
I de grekiska gudasagorna beskrivs ofta människans kamp med makterna, och i den antika tragedin kämpar människan en ojämn kamp mot krafter som blir henne övermäktiga.
I dessa berättelser består inte det lyckliga i ett lyckligt slut, utan i att människan
kämpar väl, att hon gör så gott hon kan och att hon – som Aristoteles säger – brukar sina förmågor.

Aristoteles tar de olympiska spelen till hjälp för att förtydliga sina tankar: ”Det är inte de skönaste eller starkaste som bekransas – utan de tävlande!”
Kroppens fysiska behov och drift stod något högre i kurs hos Aristoteles än hos Platon. Platon såg en starkare koppling mellan kroppens drifter och det ”djuriska”. Kroppen var något lägre, främmande och ont medan själen var något högre och ”bättre”.

Aristoteles däremot hade en mer positiv syn på kroppens fysiska behov. Den fysiska kroppens behovstillfredsställelse och förmåga till njutning var för Aristoteles en naturlig och positiv del av att vara människa.

Människans drifter bör varken bekämpas eller utrotas. Däremot mår en människa bra av att ha någorlunda kontroll över de krafter som finns inom henne. Och här har Platon en användbar bild av den dragkamp som kan uppstå mellan förnuft och drift, eller mellan ”libidot” och ”överjaget ”som Freud säger.
Platon ger oss en bild av ett hästspann där den ena hästen drar åt ett håll och den andra hästen åt ett annat håll, och om den ena hästen heter drift och den andra förnuft, så finner Platon att viljan bör sitta som kusk.
Det fina med bilden av hästspannet är att viljelivet har en central plats och roll. Viljan sitter vid tömmarna och har makt och möjlighet att påverka och tygla de ostyriga hästarna, i syfte att få dem att samarbeta och samverka till att färdas i en viss riktning.

Som jag tolkar Platons bild av hästekipaget handlar det om frågan om egenmakt, eller som vi idag säger, ”egenkontroll” eller ”empowerment”. Inget nytt under solen, bara nya ord, nytt språk och ny form för samma innehåll.

Jag tänkte fortsättningsvis hålla mig kvar vid själens hälsa och säga något om förnuftet, viljan, driften och dess dygder, men innan dess så inleder jag med att säga något om dygden.

Dygd

Det förvånar mig inte om människor i allmänhet associerar ordet dygd med en småborgerlig präktighet, skenhelig fromhet och moralism, med sexuell kyskhet, prydlighet och ett allmänt trångt, snävt och livsfientligt förhållningssätt.
Den allmänna uppfattningen är nog att den ”dygdige” lever ett torftigt liv och är fullt upptagen med att inte halka ut i utsvävningar samt att han ivrigt kämpar en ojämn kamp mot ”lasten” och synden.
Dygd handlar nu inte om konsten att kunna stå emot frestelser. Däremot handlar den om konsten att överhuvudtaget inte bli frestad.
Dygden och dygdetiken handlar mer om självförverkligande än om självförnekelse och friheten ligger inte i att kunna säga nej till lasten, utan i att säga ja till livet.
Dygder är inte heller ett medel för någon slags belöning i eller efter livet – dygden är sin egen belöning, eller som Spinoza säger: ”Lyckan är icke en belöning för dygden utan dygden själv. Icke heller gläds vi åt lyckan emedan vi tyglar våra lustar, utan det är tvärtom därför att vi gläds åt den, som vi förmår tygla den!”

Jag är inte heller övertygad om att vi i vår moderna tid skulle sakna dygder – snarare tvärtom. Visst finns det dygder, men vi har andra namn och rubriker för det som förr kallades dygd.
Det finns dygder som vi i vårt vardagliga liv tar för givna och som är en förutsättning för att få det sociala livet att fungera. ”Att tala sanning” är ett exempel på en underförstådd dygd.
I normala fall utgår vi inte ifrån att människor ljuger för oss, och skulle det ske, är det ett undantag från en av våra oskrivna dygderegler. Rättvisa är ytterligare en dygd som finns med i FN:s portalparagraf om mänskliga rättigheter.

De alldagliga dygderna tillhör det sociala kapital som ett samhälle är beroende av för att kunna fungera.

Göran Möller

Dygd, enligt Aristoteles, handlar om en form av strävan, en längtan och en sinnesinställning som har fokus på att bli människa, att bli en god människa, vilket i sin tur innebär att det endast är den människa som strävar efter att ”bli god” som kan nå fram till det goda och rika livet.

Wright tolkar Sokrates när han säger:

Bara den goda människan är verkligt fri människa. Den som gör illa är en slav under sina lustar. Hon är en sjuk och förblindad varelse, som handlar under tvång. Hon avlägsnar sig i sina handlingar från det som kallas vår natur, alltså från sig själv. Hon är utom sig. Hon har förlorat balansen. Hon saknar självkontroll och är därför ofri.

Dygden är med andra ord normativ och säger något om hur vi bör leva. Det dygdetiska perspektivet innebär att man frågar sig vad det är att vara en god människa.

Dessutom har dygden en personlig och social dimension. Man skulle kunna tala om dygd som ”förvärvade karaktärsegenskaper”, och själva förvärvandet handlar helt enkelt om att träna sig till egenskaperna.
Här finns en koppling till den kristna etikens omvändelsetanke som sker genom individens sinnesändring. Människan och samhället förändras och förbättras inte genom att förändra de yttre formerna och strukturerna. Förvandling och förädling av människa och samhälle kommer inte utifrån utan inifrån; från människans sinne, karaktär och vilja.Georg Henrik von Wright beskriver grunden för Platons statsfilosofi på följande sätt:

Man kan inte göra människan lyckligare och bättre genom sociala och politiska reformer. Bara om människan förädlas blir staten bra. God politik måste med andra ord bygga på etik, staten på människan och inte människan på staten.

Den fördärvade staten är bara en återspegling i förstorad skala av den moraliskt sjuka människan.

Vi vill inte att människan ska förstatligas, utan tvärtom att staten ska förmänskligas.

Pestalozzi

Sokrates menar att vi blir goda genom viljan att söka insikt, medvetenhet och kunskap om det goda. Detta innebär nu inte att den som känner till vad som är gott med automatik gör det goda, och även om viljan finns, förmår vi inte heller alltid göra ”det som vi vill”. Aposteln Paulus säger: ”Det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, gör jag.”

Men om det nu är en dygd att söka det goda, så kan det vara en fördel att veta vari det goda består, hur det goda ser ut och vilken innehållsbestämmelse det goda ges.

Vi återkommer till frågan om godhetens natur senare, men innan dess funderar vi över frågan om förnuftet.

Förnuft

Över den fullständigt upplysta världen strålar katastrofens segertecken.

Michel Foucault

När Aristoteles beskriver människan talar han om ”det förnuftiga djuret”, och på hans tid fanns det säkert en förhoppning om att det mänskliga djuret skulle utveckla sitt förnuft till mänsklighetens fromma, men i historiens backspegel kan man fundera på hur förnuftig människan egentligen är och har varit.

Den framstående filosofen Georg Henrik von Wright säger i sin bok ”Att förstå sin samtid”: ”I vår tid upplever förnuftet igen en kris efter tre sekler av rationalistisk framtidstro.”

Och med tanke på att 1900-talet är historiens blodigaste sekel, kan man fundera på vad förnuftet och den så kallade utvecklingen egentligen består i. Peter Englund menar att 1900-talets gåta är hur ”ett sekel så fyllt av löften och rikedom också kunde bli det våldsammaste och mest tragiska historien känner” (Englund 1996, s 8).

Alf Ahlberg skrev redan 1978 boken ”Människan och den moderna tekniken”, och där säger han: ”Människan själv har inte, varken moraliskt eller intellektuellt, vuxit ikapp sina egna skapelser. Vi är i bästa fall som barn som fått fruktansvärda maktmedel i handen och leker en tanklös lek med dem.”

Det instrumentella och trångsynta förnuftets makt har under längre tid styrt den så kallade vetenskapen, som har specialiserats till den grad, att vi inte längre ser sanningens skog för den mängd av träd som utgörs av fakta.
Vi har förlorat oss i detaljerna och tappat bort helhetsperspektivet. Vi har missat sammanhangen och går mot en allt större fragmentering, förvirring och tomhet.
Förnuftet har inte lyckats ersätta den grundval av värden som människorna behöver i sin existens. Vetenskapen lever i sin egen avskalade värld och har inte lyckats ersätta etiken med tekniken, de existentiella frågorna om meningen har avförts från dagordningen och kvar finns den förvirrade människan som letar efter hållpunkter i en värld som uppfylls av vakuum.

Problemet med upplysningen och den så kallade rationalismen var inte att man trodde på förnuftet, utan snarare att denna rationalism var för trångsynt och att man levde i en illusion om att människan övervägande är en förnuftig varelse.
Förnuftet är en del av många andra delar som utgör en människa, och hjärtat kan ha sina skäl som aldrig förnuftet kan fatta. Pascal sade: ”Människan styrs inte endast av sitt förnuft, utan även av dunkla och irrationella krafter som hon själv inte alltid förstår.”

Fjodor Dostojevskij tillhörde dem som inte hade en övertro på människans rationella beteende. Han genomskådade människans förnuftighet och har beskrivit detta i sina böcker. ”Källarmannen” är en av dem och ”Bröderna Karamazov” en annan. Människan är en outgrundlig varelse med många bottnar där valv efter valv öppnar sig, och hon låter sig inte förklaras som en endimensionell rationell figur.
Den avhumaniserande naturvetenskapen, den så kallade upplysningen, de rationella, tekniska och ekonomiska framstegen har hitintills dominerat dagordningen och försatt oss i ett värdevakuum som leder människan in i en allt större existentiell tomhet, förvirring och känsla av meningslöshet.

Men om nu inte det förnuftiga djuret människan har varit och är tillräckligt förnuftig, vad ska vi då göra? P C Jersild formulerar en fråga i sin bok ”Darwins ofullbordade” på följande sätt: ”Förnuftet har åtskilliga gånger förklarats bankrutt. Men sådana underkännanden av förnuftet leder till en besvärande paradox – ty vad vill man sätta i stället? Inte gärna oförnuftet, utan, får man förmoda, ett förnuft som är förnuftigare än det förnuft man kritiserar.”

Francesco Alberoni säger i sin bok ”Värden” att:

Förnuftets abstrakta normer är inte tillräckliga, eftersom intelligensen spelar oss alla sorters spratt, rättfärdigar alla sorters uselhet … Förnuftet bedrar oss när det står ensamt. Ensamt och utan intentionens, kärlekens och den andliga rättskaffenhetens vägvisare, är förståndet blint och slår åt alla håll som en snurrande kompass.

Hur ser då det förnuft ut som är förnuftigare än det förnuft som man kritiserar? Och hur ser vi till att inte förnuftet bedrar oss när det står ensamt? Jo, vi gör som de gamla grekerna, vi för in en ytterligare dimension som säger att förnuftets dygd är vishet! Förnuftet står nu inte längre ensamt och det finns något som är förnuftigare än förnuftet självt, nämligen visheten. Men vad är då vishet?

Förnuftets dygd

Om nu någon tror att det var Salovey, Mayers eller Daniel Goleman – som skrivit boken ”Känslans intelligens” – som lanserade begreppet ”emotionell intelligens”, har denna någon både rätt och fel.
Rätt när det gäller den moderna beteckningen, men fel gällande innehållet. Aristoteles gav redan på sin tid det nutida begreppet emotionell intelligens den överlägset bästa beskrivningen. Han sade: ”Våra djupa känslor äger en egen visdom när vi tar vara på dem på ett rätt sätt; de är vägvisare för vårt tänkande, våra värderingar och vår överlevnad.”

Förnuftets dygd, visheten, är nu inte detsamma som att besitta kunskaper. Kunskap och vishet är två skilda ting. Kunskapen talar om hur någonting är medan visheten talar om hur det borde vara.
Vishet är något mer och något annat än kunskapsinnehav. Visheten handlar mer om hur jag förmår att på ett konstruktivt sätt hantera den kunskap som jag har. Kunskapen har ett så kallat instrumentellt värde medan visheten har ett egenvärde.

Idag skrivs det en hel del om skillnaden mellan exempelvis IQ och EQ, och man skulle kunna säga att IQ handlar om de intellektuella förutsättningarna och att EQ handlar om hur du förmår hantera och bruka dessa förutsättningar i en konstruktiv riktning.
Den vise har inte endast ett väl fungerande intellekt, utan även empati och känsla för ”saker och ting”. IQ och EQ är som de båda vingarna på en fågel. När balans råder flyger den väl, och när människan har balans mellan sina hjärnhalvor fungerar hon väl.

I västvärlden lever vi idag i det så kallade kunskapssamhället, där kunskapen är övervärderad och visheten undervärderad, och i takt med denna obalans blir vår värld allt sjukare. Manuel Castells lägger ett annat perspektiv på frågan när han talar om ”den teknologiska överutvecklingen och vår sociala underutveckling”. I vårt så kallade kunskapssamhälle är det behövligt med en påminnelse om att kunskapen i sig inte är något självändamål utan ett medel.

Kunskapens högsta mål är att lära känna det godas sanna natur, från vilken allting som är gott och rätt ytterst får sitt värde.

Platon

I vårt – på ytan – välmående västerländska samhälle genomförs det mesta som är tekniskt och ekonomiskt möjligt, medan frågan om huruvida den så kallade utvecklingen är socialt önskvärd eller inte, lyser med sin frånvaro.
Frågorna om vad vi kan göra utgör idag det enda kriteriet på vad vi bör göra. Att något är möjligt betyder oftast att vi bör göra det. Men enligt 1700-talsfilosofen David Hume, kan man inte ”härleda ett böra ur ett vara”, och om man nu ändå gör det, förväxlar man deskriptiva och normativa utsagor.
När förnuftet står ensamt och inte har sin tvillingsyster vishet med på färden, är det inte en självklarhet att utvecklingen går åt det, för människan, önskvärda hållet. Därför förstår jag Platon när han säger att alla styrande ska vara filosofer och alla filosofer styrande.

Grekernas sinne för det tragiska i förnuftets självhävdelse bör, för våra dagars intellektuella människa, vara en påminnelse om hennes egen livsforms dödlighet.

Wright

Förnuft, kunskap eller intelligens är i sig inga garanter för utveckling, framsteg och allra minst för ett humant, tolerant, demokratiskt och solidariskt samhälle. Däremot kan intelligensen i sig vara ett medel i att utveckla ett samhälle, men den kan även vara ett led i motsatsen. Hitlers arkitekt Albert Speer är ett tragiskt exempel på detta fenomen. Han var en ovanligt intelligent människa med extrem minnesförmåga men saknade totalt empati och medkänsla. Hög intelligens parat med hög naivitet och brist på empati är en livsfarlig kombination.

Det är inte brist på intelligens, utan känslomässig mognad som är vår tids problem.

Harald Ofstad

I Vetlesens analys av fallet Eichmann kan man konstatera att Eichmann förmådde iscensätta och genomföra alla groteska våldsdåd på grund av en total frånvaro av förmåga till empati. Visheten, eller med nutida ord; emotionell intelligens, kan inte överskattas i vårt teknokratiska samhälle. Att ha tillgång till sina egna känslor, att inse känslans betydelse och att kunna hantera sina egna och andras känslor är en ovärderlig tillgång i livet. Våra djupa känslor äger en egen visdom – de är vägvisare för vårt tänkande, våra värderingar och vår överlevnad!

Många problem går helt enkelt inte att lösa utan känslans medverkan och i skrivande stund påminner jag mig om en omtalat vis kung vid namn Salomo, som levde för cirka 3 500 år sedan. Situationen var den, att han hade att lösa en tvist mellan två kvinnor som båda gjorde anspråk på samma barn, och detta tilldrog sig på den tiden då det inte var vanligt med genetiska test via blodet.
Det föll sig inte bättre än att Salomo beordrade en av sina vakter att hugga barnet mitt itu, varvid den ena kvinnan ropade: ”Låt henne få barnet!” Då sade Salomo: ”Ge barnet till den kvinna som ropade!” Och så var det med det!
Salomo utnyttjade sin empatiska förmåga i konfliktlösningens tjänst. Salomo hade förmågan att leva sig in i moderns kärlek till barnet och lyckades åstadkomma det tillstånd som borde ha rått före konflikten.

En annan liknande episod hämtar jag från Golemans nyss nämnda bok:

En gammal japansk historia berättar om en stridslysten samuraj som krävde att zenmästaren skulle förklara vad himmel och helvete var. Men munken svarade hånfullt: ”Du är bara en obildad tölp – jag kan inte ödsla min tid på såna som du!”
Kränkt och ursinnig drog samurajen sitt svärd och vrålade: ”Jag skulle kunna döda dig för din fräckhet.” ”Det” svarade munken lugnt ”är helvetet.” Överraskad av att förstå hur rätt mästaren hade ifråga om det ursinne som hade honom i sitt våld lugnade sig samurajen, stack svärdet i skidan, bugade och tackade munken för den insikt han givit honom. ”Och det” sa munken ”är himlen.”

Visheten inrymmer i sig empati, omdöme, urskillningsförmåga och visar sitt största värde när det krävs skicklighet i att hantera komplicerade problem, särskilt när givna mallar, regler och lagar saknas.
Jag när inga illusioner när det gäller det mänskliga förnuftets framsteg eller när det gäller kunskapen som motor i samhällsutvecklingen, eller rättare sagt, jag har ingen övertro på ”ny kunskap” som någon frälsande formel för mänskligheten.
Däremot när jag en förhoppning om att den ”gamla” kunskapen får återuppväckas och återfinnas och att vi börjar söka oss till de gamla källor som fortfarande har friskt och livgivande vatten att erbjuda. I kunskapssamhällets faktaspäckade informationsflod hittar jag få friska källor. Där ser jag mycket av ett ytligt ”kunskapsskum”, som inte förmår släcka människans existentiella törst.

Det som jag nu försöker att säga har T S Eliot sammanfattat i några få ord: Where is the wisdom we lost in knowledge, where is the knowledge we lost in information?

Vi lever i en tid då vi är på väg att vinna i kunskap men förlora i vishet, i en tid då tidshetsen inte ger rum för eftertanke och i en tid då reflektionen är satt på undantag. Vi lever i en tid då ”man oftare behöver påminna människor än lära dem något nytt” som C S Lewis så klokt säger.

Viljan

Jag vill så mycket

som jag helst inte

skulle vilja att jag ville.

Hjalmar Söderberg

Det som jag vill gör jag inte.

Men det jag avskyr, det gör jag.

Aposteln Paulus

Mer än något annat har vi viljan i vår makt, säger Augustinus. Vi har överhuvudtaget ingen makt över viljan, säger Schopenhauer. Sartre menar att vi är fria men att vi inte vill tillstå det, och Skinner säger tvärtom, att vi inte är fria fast vi tror det.
Kanske är det som Ted Honderich säger, att: ”Viljan inte är fri i den meningen att den inte skulle vara orsaksbunden, objektivt sett är viljan ofri – men inte subjektivt, inifrån upplevd.”

Det mest unikt mänskliga är nog ändå människans förmåga till att vilja och att välja.
Här skiljer vi ut oss från övriga primater, människan, som – till skillnad från djuren – har att ta ställning till om hon ska omsätta tankar, impulser och instinkter till handling, eller inte. Hon har att ta ställning till vad som är gott eller ont, rätt eller fel, och blir därigenom en etisk varelse som kan ställas till svars för sina handlingar.
Viljans frihet är både vår unika möjlighet och vår förbannelse. Viljan är på gott och ont. Det goda med viljan skulle kunna handla om känslan av frihet och det dåliga om den ångest som är förknippad med viljans frihet, en ångest som Kierkegaard benämner som ”frihetens svindel”.

Inget har någonsin varit mer outhärdligt för människan och det mänskliga samhället än friheten.

Dostojevskij

Jean-Paul Sartre, fransk filosof, författare och nobelpristagare, menade att det inte var någon fördel att ha tillgång till denna frihet. Han talar om att människan är ”dömd till frihet”, och att detta faktum är förknippat med en stor portion ångest – en existentiell ångest som människan helst av allt vill slippa.
Men när hon försöker slingra sig ur den frihet och det ansvar som hon uppenbarligen verkligen har, då kallar Sartre det för ”ond tro”, vilket i sin tur innebär att hon vägrar att ta ansvaret för sina handlingar. Att gå omkring i tron att jag, som människa, inte är ansvarig, är ett självbedrägeri som Sartre valt att kalla ond tro.

”Alla är ansvariga för allt!” skriver Dostojevskij i sin bok ”Bröderna Karamazov”. När allt kommer till sin spets kan vi inte skylla på arv, miljö eller stjärnornas konstellationer. Vi är, vare sig vi vill eller inte, ansvariga för oss själva, vår vilja och våra val.

”Var din viljas herre och ditt samvetes tjänare!” säger Maria von Ebner-Eshenbach i ett enkelt moraliskt imperativ. Viljan, ansvaret och friheten är en treenighet som inbegriper och förutsätter varandra. Utan vilja inget ansvar, utan ansvar ingen frihet.

Vi kan inte alltid välja vårt öde men vi kan välja hur vi ska förhålla oss till vårt öde. Vi kan inte påverka allt som i sin tur påverkar oss, men vi kan välja vilken betydelse det får. Var det inte Mark Levengood som sade angående tidiga trauman, att de har ett ”bäst före-datum”.
Patricia Tudor-Sandahl skriver i sin bok ”Ordet är ditt”: ”Jag har lärt mig från mitt eget och andras liv att det som leder till en negativ utveckling inte i första hand är det som faktiskt hände – trauman man utsatts för – utan vad man i efterhand gjort med sina livserfarenheter.”
Ludvig Igra inflikar: ”Människan har en frihet att förhålla sig på olika sätt till de omständigheter hon växt upp under.”

Ödet bestämmer vad vi människor råkar ut för, men det är vi själva som väljer hur vi vill hantera detta öde. Det ligger på människans späda axlar att ta ansvar för huruvida vi agerar och reagerar med flykt eller kamp, mod eller feghet, sanning eller lögn, tro eller misstro.

Till sist har vi ändå en frihet kvar – friheten att välja hur vi ska förhålla oss till de givna omständigheterna.
Men visst finns det situationer där vår handlingsfrihet är starkt begränsad och våra möjligheter att påverka synes vara mycket kringskurna och där det i princip är omöjligt att påverka de givna förhållandena.
Den österrikiske psykiatern Viktor E Frankl befann sig under en tid i sådana tvingande omständigheter, när han under tre års tid befann sig i tyska koncentrationsläger. Under vidriga förhållanden, berövad allt, och trots att han varje dag såg döden i vitögat under hot, köld och brutalitet, lyckades han ändå – mot alla odds – inte överleva bara i fysisk bemärkelse, utan även själsligen och mentalt, och därtill även finna en mening med sin existens. Och då kan man ju undra hur det går till. Hur kan det vara möjligt? Frankl säger själv:

Den sista av människans friheter är förmågan att välja attityd till de givna omständigheterna!

Viljans dygd – mod

Mod är självbejakelse i trots av –

allt det som vill hindra jaget

från att bejaka sig själv!

Paul Tillich

Det krävs mod för att leva – modet att finnas till – men visst kan vi existera utan mod. Men då är vårt liv som ett ben utan märg, utan styrka. Det latinska ordet för mod är ”fortitudo” som även betyder just styrka.
När vi nu ändå är inne på ordets betydelse så kan det nämnas att ordet mod har en tvilling som heter kurage, ett ord som kommer av franskans courage/coeur = hjärta. Och när det gäller hjärtats placering i kroppen befinner det sig någonstans mellan hjärna och kön, mellan förnuft och drift.
Modet är den dygd som bor inneboende hos viljan på mellanvåningen i själens hus. Mod är något som angår ”hjärtat”, personlighetens centrum, ett själstillstånd, en dygd och ett karaktärsdrag.

Att leva är ett riskfyllt projekt. Det är rent av livsfarligt att leva – man kan ju faktiskt dö! Livet är en kamp där hoten lurar bakom varje hörn och där ingen människa går säker. Tillvarons oförutsägbarhet, människans utsatthet och sårbarhet är livsvillkor som gör människan benägen att vilja söka trygghet, säkerhet och förutbestämdhet.
Faran är att vi till sist blir så riskrädda, att livets substans och essens förloras och att vi i ängslan inför eventuella faror byter ut det riskfyllda livet mot en till synes säker existens. Den trygga och välordnade existensen är en illusion. Att inte vilja inse eller acceptera tillvarons inbyggda osäkerhet är att likna vid det fenomen som Sartre beskriver som ond tro, viljan att undandra sig sitt ansvar inför livets realiteter.

Sören Kierkegaard, liksom Sartre, funderade en hel del på människans existentiella dilemman och inte minst på frågan om viljan och det fria valet. Kierkegaard har även skrivit en del om modet och vid ett tillfälle skriver han: ”Att våga ta ett steg ut i ovissheten kan vara att tappa fotfästet något – att inte våga är att tappa sig själv!”

Vi människor är sammansatta av olika och motstridiga behov, inte minst när det gäller frihet och trygghet. Vår frihetslängtan lockar oss att våga ta ett steg ut i ovissheten, och vårt trygghetsbehov håller oss kvar där vi är. ”Man vet vad man har, men inte vad man får”, ”my home is my castle”.

Det främmande, osäkra och oförutsägbara både lockar och skrämmer oss. Vi vill utforska, låta oss förundras och utvecklas som människa, vilket är svårt att genomföra utan att det sker på bekostnad av tryggheten.
Vi vill samtidigt inte utsätta oss för ovisshet och risker. Vi vill känna oss trygga och säkra, vilket i sin tur får ske på bekostnad av den utveckling och mänskliga tillväxt som annars skulle vara möjlig.
Vi lever med andra ord i ett existentiellt dilemma som vi har svårt för att ta oss ur, hur vi än vänder oss. Vi önskar att vi kunde ha ”både och”, men måste välja ”antingen eller”.
Vi har att välja mellan mod och feghet, mellan frihet och trygghet, mellan att vara rädd för rädslan eller att inte vara det.
Det är bara den som inte är rädd för att vara rädd som vågar utsätta sig för ovissheten, även om man tappar fotfästet något. Den som är rädd för att vara rädd tar inga risker, allra minst om det finns risk för rädsla i risken, men denne någon blir heller aldrig riktigt trygg, eller som Bertrand Russel säger: ”Ingen i världen känner sig så otrygg som den som aldrig vågar något!” Och Paul Moxnes tillägger: ”Att vara trygg är ur den synvinkeln att klara av att vara rädd!”
Den människa som av rädsla inte vågar bli rädd eller utsätta sig för yttre risker, blir heller aldrig vare sig trygg eller säker till sin inre människa genom yttre strukturella försäkringsåtgärder. Den människa som inte i sig själv är tillräckligt trygg, blir heller aldrig tryggare genom yttre trygghetskontrakt.
Denne någon befinner sig i ett existentiellt moment 22, där alla försök är dömda att misslyckas, men där trygghetsförsäkrande åtgärder på sin höjd kan fungera som Valium.

Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar,

och vår fångdräkt

är vårt eget knutna jag.

Anders Frostenson

Mod handlar om själens styrka att övervinna fruktan!

Paul Tillich

Hur klarar jag då av att inte vara rädd för att vara rädd, och att gå från feghet till mod? Enligt Aristoteles är inte mod en egenskap som vi föds med, utan en förvärvad karaktärsegenskap som vi får träna oss fram till. ”Man blir modig av att vara modig”, säger den gamle greken.

Sättet att förändra mitt liv består i att handla som om jag är den person jag vill vara.

Ashley Montagu

Mod är den gyllene medelvägen mellan dumdristig våghalsighet och feghet.

Aristoteles

Driftens dygd

Men ack, jag har två själar inom mig,

och skilda vägar vill de alltid vandra.

Den ena klamrar sig i hett begär

med alla sinnen fast vid världens fröjder,

den andra lyfter sig ur stoftets sfär

mot höga anors ljusa höjder.

Goethe i “Faust”

När vi tidigare talade om människan som ”det förnuftiga djuret”, berörde vi det faktum att människan är utrustad med en frontallob som i praktiken innebär att människan har en högre medvetandenivå än övriga djur.
Att nu människan är självmedveten, att hon kan reflektera och visualisera och fördröja behovstillfredsställelsen innebär självklart inte att hon är eller borde vara befriad från drifter, eller att hon inte skulle vara driftstyrd. Tvärtom, människan är till sin natur driftstyrd, och bör så vara. Däremot är inte driften den enda eller främsta drivkraften i hennes liv.

Vad är då människans främsta och primära drivkraft? Härom tvista de lärde. Freud menade på sin tid att människan primärt sett är en ”lust- och olustbetingad” varelse, och att lusttillfredsställelsen är hennes främsta drivkraft.
Nietzsche kopplade in på ett annat spår och menade att det är människans behov av makt som väger tyngst, medan Victor E Frankl och Anton Antonovski tycker att det är behovet av mening som är den avgörande faktorn.
Därtill kan vi i sammanhanget nämna att Jean-Paul Sartre och Dostojevskij lyfter fram begreppet frihet som det mest eftersträvansvärda värdet och Schopenhauer talar om ”viljan till liv” som människans urdrift.
Kanske är det som De Bono säger, att alla har rätt och alla har fel – samtidigt. För egen del håller jag med De Bono i att alla har säkert rätt utifrån sin ”point of view”, och ingen av dessa herrar har nog helt fel. Var och en ser verkligheten utifrån toppen av sin bys kyrktorn.

Men om vi återgår till begreppet drift kan vi nog vara överens om att driften är en av de starkaste krafterna i en människas liv – en kraft som är en välsignelse och en förbannelse – samtidigt!
Den negativa och destruktiva följden av driften inträder i den mån som inte ”jaget är herre i eget hus”, som Freud säger. Han säger också att kroppen är en trädgård, och viljan dess trädgårdsmästare!

I hopp om att vi ska bli något klokare i detta svåra men viktiga ämne, bjuder jag in C S Lewis, som får ge oss en bild och en berättelse som handlar om den glidande skalan mellan vad som är bra och dåligt, gott och ont, rätt och fel, och hur det ena kan glida över i sin motsats.
C S Lewis – den lärde litteraturprofessorn i Cambridge – illustrerar detta på ett ovanligt sätt i sin bok ”Från helvetets brevskola”, och därifrån vill jag återge ett stycke som handlar om att den äldre demonen skriver brev till sin yngre lärling, och här handlar det om fenomenet ”njutning”.

Jag vet nog – skriver den äldre demonen till den yngre – att vi har fångat många själar på njutningens lockbeten. Men inte desto mindre är njutningarna Hans uppfinning, inte vår.
Det är Han som har skapat njutningarna; allt vårt vetenskapliga experimenterande har hittills inte satt oss i stånd att frambringa en enda.
Allt vi kan göra, är att förmå människorna att, när de hänger sig åt de njutningarna vår Fiende har skapat, göra detta vid sådana tillfällen, på sådant sätt eller i en utsträckning som Han har förbjudit.
Följaktligen försöker vi alltid att föra människor bort från den naturliga formen för varje njutning, och fram till den form som är minst naturlig, som minst påminner om Honom som har skapat den, och som är minst njutningsrik. Ett ständigt växande begär efter njutning som ständigt avtar i intensitet; det är vårt recept. Den metoden fungerar säkrare, och den är artistiskt sett förnämligare. Att vinna människornas själ och i gengäld ge henne ingenting – det är sådant som riktigt gläder Vår Faders hjärta.

På detta något burleska men finurliga sätt beskriver Lewis hur det goda övergår i det onda och hur njutningen omvandlas till sin motsats, hur balansen rubbas och hur fel det kan bli, det som från början var så rätt.
Man skulle även kunna säga att Lewis genom denna berättelse beskriver den så kallade hedonistiska paradoxen, en paradox som vi återkommer till under rubriken etisk egoism.

Är människan ond eller god?

Vi kan omöjligen tänka oss någonting i denna värld,

eller rent av i en annan värld,

som kan kallas för gott utan förbehåll,

bortsett från den goda viljan.

Kant

Frågan i rubriken är medvetet felställd, av den enkla anledningen att människan varken är ond eller god, utan både och, samtidigt.
I alla tider har vi sett mänskliga karaktärer som på ett utmärkande sätt har varit redskap i händerna på onda såväl som på goda krafter, till exempel Hitler kontra Moder Teresa, Stalin kontra Gandhi.
Det är en av tillvarons största gåtor att människan kan vara både obegripligt god och obegripligt ond. Den mänskliga naturen uppvisar ett brett spektrum på skalan mellan ytterst goda respektive onda karaktärer.
Onda och goda fenomen kan betraktas utanför oss själva, men även inom oss själva, i vår egen inre – och ofta dolda – värld finns det onda och det goda, det fula och det vackra, det ädla och det falska, ”Både ord och handling, både lögn och sanning, allt finns samtidigt hos mig och fullt uppriktigt”, säger Lebedev i Fjodor Dostojevskijs roman ”Idioten”.

Lebedev kunde konsten att integrera sin skuggsida. Han förnekade varken den mörka eller den ljusa sidan av sin person. Han kanske fick det att ”gå ihop”.

Men vad händer om vi inte får det att ”gå ihop”, om vi inte accepterar vår dubbla natur? Göran Bergstrand försöker sig på ett svar i sin bok ”Tro och misstro”:
Om man inte kan hålla samman det goda och det onda som finns inom en, måste man förneka delar av sig själv och stöta bort dem.
Stöter man bort det goda hos sig, alla de ideal som kan utvecklas inom en, blir man aldrig helt vuxen och ansvarig. Stöter man bort det onda som finns i en, måste man i regel placera sitt eget onda på andra och sedan stöta ut de andra och förfölja sin egen ondska i dem.

Man ser grandet i sin nästas öga men inte bjälken i sitt eget. Ludvig Igra, psykoanalytiker, lägger till:

Vi måste utveckla förmågan att uthärda motstridiga känslor, att stå ut med att dessa känslor förs samman inom oss.
På så sätt kan vi integrera goda och onda självbilder, och motstridiga föreställningar om andra, och uppleva oss själva som delar i en större helhet med andra. … Negativa självbilder kan alltså förläggas utanför individen själv och tillskrivas främlingen … vi använder främlingen som en avstjälpningsplats för oönskade egna egenskaper.

När vi nu staplar alla dessa kloka citat på varandra, kan vi fortsätta med Erich Fromm, som i sin bok ”Människohjärtat” säger följande:

Människan är varken ond eller god. Om man tror på människans godhet som den enda möjligheten, tvingas man in i sentimental förljugenhet eller bitter besvikelse.

Om man tror på det andra ytterlighetsfallet blir man till slut cynisk och blind för alla möjligheter till godhet hos sig själv och andra.

En realistisk syn på saken innebär att man betraktar båda möjligheterna som genomförbara och studerar de förhållanden som kan leda till att endera kommer att överväga.
Som jag förstår Fromm, menar han att människan inte behöver vara ond, men att hon kan bli det när de rätta betingelserna för hennes växt och utveckling saknas.
Fromm talar en hel del om livs- och destruktionsdrift, och menar att ju mer livsdriften hämmas, desto starkare blir destruktionsdriften och ju mer livet förverkligar sina möjligheter, desto mindre stark blir destruktionsdriften.

Den destruktiva hållningen är en följd av att livet inte får levas. Men om livet får levas och människan lyckas leva livet levande, om våra liv får komma till uttryck, växa, och utvecklas, kanaliseras vår energi i en för människan positiv och livsbejakande fåra. Men om denna goda livsutveckling hämmas och förhindras, ”förefaller det som om den energi, som inriktar sig på livet, undergår en upplösningsprocess, och förvandlas till en energi, inriktad på ödeläggelse”
(E Fromm).

Psykoanalytikern Eric Brenman gör i sin artikel ”Cruelty and narrowmindedness” iakttagelsen: ”Grymheten tar överhanden när kärleken hindras från att komma till uttryck.”

Människan är till sin natur outgrundlig. Hon är rik på både konstruktiv och destruktiv kreativitet och hennes inneboende livsenergi kan rinna ut i vitt skilda fåror.
Människan lever sitt liv mitt i spänningsfältet mellan ljus och mörker, mellan det goda och det onda och mellan hopp och förtvivlan.
Människan är som livet, oförutsägbar till sin natur, och hennes person kan förändras från en stund till en annan. ”Människan är ett prov på den mänskliga naturen vid en viss tid.” (D W Winnicot)

Émile Durkheim, sociolog som verkade vid förra sekelskiftet, menar att människan är kluven, ”homo duplex”, och att hennes tendens till att vara driftstyrd står i kontrast till hennes förmåga till empati och solidaritet – en kluvenhet vars ekvation inte gått att lösa.

Enligt de gamla grekerna handlar själens hälsa om att lyckas balansera alla inre motstridiga krafter och att skapa jämvikt mellan polerna. En nutida tänkare på handelshögskolan i Stockholm, Tomas Brytting, skriver i sin bok ”Företagsetik” att det handlar om just en balansgång:

... å ena sidan finns frestelsen att ge sig hän åt den materialistiska – eller djuriska, om ni så vill – sidan i vår personlighet genom att dra ned både oss själva och andra till driftstyrd nivå.
Å andra sidan finns en dragningskraft i det som ibland kallas ’det existentiella’, d.v.s. att ta de stora frågorna på allvar, överskrida det materiella, för att istället ägna vår uppmärksamhet åt andliga frågor.

Den sköra godheten och

den lättväckta ondskan

Människan är en spännande, närapå outgrundlig, varelse med rika möjligheter, men samtidigt mycket sårbar. En varelse som ständigt kan ändra sig och som från naturens sida är starkare disponerad för solidaritet och medkänsla än för egoism och våld, starkare disponerad för kärlek än för hat – även om också hat och aggression finns inom oss.

Harald Ofstad

Ofstad får medhåll från antropologen Joe Henrich vid University of California, som i sin forskning kommit fram till att vi människor inte är födda egoister, utan att vårt beteende formas av vardagslivet och vårt ekonomiska liv.

Filosofen Leibniz var redan på 1600-talet inne på samma tankegångar som Ofstad.
Han säger nämligen: ”Världen har som helhet största möjliga överskott av gott över ont!”

Trots allt kan man ändå undra om Ofstad är en naiv optimist som har förväxlat verkligheten med en önskedröm. Är hans hopp om styrkan i det goda ändå en grundlös illusion? Är människan till sin natur – trots allt – i grund och botten falsk, förställd, feg och bara intresserad av egen vinning? På detta sätt beskriver Machiavelli åtminstone människan i sin bok ”Fursten”.

Om frågan ont mot gott är meningarna delade – allt ifrån den engelske filosofen Thomas Hobbes åsikt att det i människans naturtillstånd råder ”allas krig mot alla”, varför det behövs en starkt styrande makt som ”håller dem alla i fruktan”, till Jean-Jacques Rousseaus tankar om att människan föds som en ”ädel vilde” men fördärvas av samhället och kulturen.

För egen del tror jag att människan varken är ond eller god, men att hon kan bli det ena eller det andra beroende på vilka förutsättningar hon fått i livet.
Och har man fått goda förutsättningar, menar jag att man fått möjlighet att under livets initiala skede integrera goda och onda självbilder. Tilliten blir då något större än misstron, graden av värme överstiger kylan och man lyckas med att uthärda och hantera motstridiga känslor. Men då handlar det om förutsättningar och vad man sedan gör eller inte gör utifrån dessa förutsättningar är en annan sak.

Men Ofstad går ett steg längre och menar att ”vi är starkare disponerade för kärlek än för hat”, och i ett avseende är jag benägen att hålla med honom, och det är när vi jämför mänskligt gott/ont med de fysiska fenomenen ljus/mörker.
Jag tänker då närmast på den naturvetenskapliga beskrivningen av det fysiska mörkret, som förklaras som frånvaro av ljus, vilket betyder att mörkret inte är något i sig självt, utan blir något i förhållande till, och beroende av, ljuset.
För att använda teologiska termer säger aposteln Johannes: ”Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte fått makt därmed.”

Därför lutar jag åt tron på att det finns en korrelation mellan den fysiska världens lagar och den ”andliga” världens lagar. Jag tror – och vill tro – att ljuset och det goda är starkare än mörkret och det onda. Det onda är i min tolkningsvärld frånvaro av det goda, det onda äger ingen egen existens, det onda är tomhet, leda, meningslöshet, destruktivitet och ödeläggelse.

Men om vi nu ska problematisera frågan ytterligare och lyfta in en annan syn på saken, menar psykiatern och psykoanalytikern Tomas Böhm att: ”Människans godhet eller kärlek är skör och svår att bygga upp, medan människans ondska eller hat är stabilt och lättväckt.”

Och det kan ju tyckas att Ofstad och Böhm säger emot varandra, men så ser jag inte på saken, därför att Ofstad talar om att det goda är starkare, och Böhm om hur denna styrka uppträder.
Ofstad säger att det goda, i sig, är starkare, och Böhm att kärleken är skör, vilket de båda har alldeles rätt i. Om man nu flätar ihop de båda tanketrådarna till en begriplig väv, skulle man kunna säga att styrkan i det goda handlar om en skör styrka, vilket låter som en paradox, vilket det också är, men det är genom paradoxerna som vi kan vaska fram sanningen.
Livet består av motsatser som kompletterar varandra – ”contraria sunt complementa” – och gör tillvaron begriplig. Spänningen mellan motsatserna ligger också till grund för förändring och dynamik i livet.

Jag minns när jag i sjuårsåldern för första gången fick lära känna denna paradox, vilket senare även förklarade de bibliska orden ”kraften fullkomnas i svaghet”.
Det var en solig sommardag och jag satt på gårdsmuren och lät mig imponeras av asfaltläggningen på bygatan – dessa brunbrända muskulösa män som slet i hettan, den tunga ångvälten som plattade till och jämnade ut den heta och rykande asfalten.
Allt andades kraft och styrka! Men när jag sedan efter någon eller några dagar i förundran gick omkring och inspekterade beläggningen, fick jag se en relativt kraftig men skör bläcksvamp som lyckats tränga sig igenom den asfalt, som jag trodde var ogenomtränglig. Jag blev upprörd över denna bläcksvamps oförskämda tilltag som kraftigt rubbade mina cirklar. Jag sparkade bort den från jordens yta och minns hur förvånad jag blev över svampens sprödhet.

Sensmoralen är den, att jag sedan dess förstått vari skillnaden ligger mellan inre styrka och yttre makt.
När de romerska soldaterna ropade till den korsfäste, att han skulle passa på att kliva ner från korset för att visa sin makt, han som sade om sig själv att han var judarnas konung och sänd ifrån Gud, så avslöjade de sin okunskap om skillnaden mellan vad som är inre styrka och vad som är yttre makt.
Och denna brist på insikt har sin bakgrund i att de romerska soldaterna mentalt sett var fostrade i den yttre maktens – till synes starka – system. Ett system, som något senare brakade ihop med dunder och brak. Och varför det romerska imperiet till sist rasade samman hade sin förklaring i att, som det står skrivet, ”några enkla kvinnor och män ur folket” låtit den korsfästes inre styrka och godhet manifestera sig i deras egna liv och samhälle.
Det är ju märkvärdigt att detta grymma avrättningsredskap, som korset är, och att denna symbol för död, maktlöshet, förnedring och hopplöshet kunnat förvandlas till en av världshistoriens mest kända symboler för liv, hopp, kraft och styrka, men det har nog med vetekornets lag att göra.

En annan aspekt på frågan om det goda och det onda är att det onda, liksom mörkret, alltid har funnits där. Ormen fanns där från början i lustgården, även om ingen ville tro det.

”Människans ondska eller hat är stabilt och lättväckt”, sade Böhm, och om vi återigen använder oss av det fysiska mörkret som en metafor och parallell till ondskan, kan vi konstatera, att mörkret finns och har funnits sedan tidernas morgon.

Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet.

Genesis

I den fysiska världen gäller den enkla principen, att mörkret finns där tills ljuset tänds, och i den mån ljuset uppenbarar sin kraft, försvinner mörkret. Poängen är emellertid den, att det krävs något av ljuset för att det ska lysa – det krävs någon form av initiativ och energi.
Och det är kanske därför som Böhm menar att det goda är svårt att bygga upp medan det onda är stabilt och lättväckt.
Mörkret bara finns där, alltid och överallt, i oss och runt omkring oss. Mörkret är lättväckt och det räcker att ljuset slocknar så blir det mörkt, omedelbart och utan minsta tvekan. Däremot måste det hända något för att mörkret ska skingras. Det krävs något, det krävs energi, en kraft som kan vara svår att mobilisera, aktivera och bygga upp. Det krävs något för att leva, för att hålla livslågan levande, för att lyckas leva livet levande. Men det behövs inte särskilt mycket för att få livet att slockna. Att bryta ner kan gå fort, att bygga upp kan ta tid.

Att bli verklig

Vi har berört frågor om det onda, om det havererade, om mörkret och om en destruktivitet som leder till ödeläggelse, men hur ser då det goda och mänskliga ut? Hur blir människan verklig, sann och autentisk?
Självförverkligande är ett begrepp som i allmänhet upplevs som något eftersträvansvärt. Vem vill inte bli ”förverkligad” som människa? Många hyllmeter med böcker har skrivits om självförverkligandets ädla konst.
Viljan att bli verkligare som människa är en sak, den kan handla om en önskan eller en förhoppning, men hur jag blir det som jag önskar, är en annan sak! Det är nog med detta fenomen som med lyckan, alla vill bli lyckliga, men få vet hur.

Psykoterapeuten Victor E Frankl, som för närvarande sitter på Freuds lärostol i Wien, menar att självförverkligande aldrig är något som man når fram till, om man gör det till ett mål i sig.
Självförverkligande är en följd av något annat. Självförverkligandet är, med andra ord, en följd av att människan riktar fokus bort ifrån det egna behovet och den egna önskan om att få njuta av självförverkligandets goda frukter. Det är den egna privata ”jakten efter lyckan” som hindrar oss att nå den.

De flesta människor rusar så blint efter njutningen att de rusar förbi den. Det går dem som det gick dvärgen, vilken vaktade en bortrövad prinsessa i sitt slott.
En dag tog han sig en middagslur. Då han efter en timme vaknade upp var hon borta.
I all hast drar han på sig sjumilastövlarna; med ett enda steg har han hunnit långt förbi henne. Sören Kierkegaard, ”Antingen eller”.

Gör man självförverkligandets frukter till ett mål i sig, skjuter man förbi målet, därför att den frukten är ett sekundärt resultat av att nå ett mål. Ju mindre vi engagerar oss i lyckan i sig, desto större chans har vi att nå den.
Lyckojakten är en frestande genväg som visar sig vara en återvändsgränd. Aristoteles kan sägas ha lagt grunden för de tankar om lycka och självförverkligande som Frankl utvecklat. Aristoteles menade att om nu lyckan är ett mål för människan, finner hon endast lyckan som en följd av sin verksamhet och att hon ”brukar sina förmågor”.
Att ha fokus på sig själv och sitt eget högst privata självförverkligande, är ett projekt som är dömt att misslyckas. Det torde vara jämförbart med att söka fokusera ögats blinda fläck. Frankl illustrerar fenomenet på följande vis:

Tänk på tusenfotingen som en gång tillfrågades av en av sina fiender i vilken ordning han flyttade sina fötter.
När tusenfotingen ägnade detta problem sin uppmärksamhet, blev han oförmögen att över huvud taget röra sina ben.
Det sägs att han dog av svält, eller av en ödesdiger hyperreflektion?

Den som ständigt strävar efter att bli lycklig, finner inte den lycka som han söker. Det som han finner är besvikelse och tomhet. Ju mer krampaktigt vi strävar efter vår egen lycka, desto sämre förutsättningar har vi att finna den.

På tal om kramp hörde jag talas om ett besynnerligt sätt att fånga trädapor i Sydamerika, berättelsen kan bli en bild av människans kramp och misslyckanden i jakten på den egna lyckan.
Fångstmetoden gick ut på att man lät placera ut en fågelholk med en – för apan – smaskig nöt i (nöten ifråga är något mindre än hålet i holken). Apan hittar holken, sticker in handen och greppar nöten, men när apan ska ta ut handen och nöten ur holken, är hålet för litet. Eftersom apan ifråga inte vill släppa nöten, är det en lätt match att fånga den.
Bilden kan tyckas vara simpel, men säger ändå något om människans ovilja och oförmåga att släppa greppet om sin lyckonöt. Apans räddning och lycka ligger i viljan och förmågan att ”släppa greppet” och människans lycka ligger i viljan att släppa taget om sin lyckojakt, att släppa ifrån sig, ge ifrån sig och därigenom flytta fokus från sig själv, till någon utanför sig själv, eller som Tagore sa: ”Jag sov och jag drömde att livet var lycka, jag vaknade och fann att livet var att tjäna, jag tjänade och fann att livet var lycka.”

Att ge är det högsta uttrycket för livskraft. När jag upplever givandet upplever jag min egen styrka, min rikedom, min makt.

… I själva givandets akt ligger uttrycket för min vitala livskänsla.

E Fromm

Man skulle kunna säga att Tagore återfunnit en av de formler för mänskligt liv som Dostojevskij ansåg att vi saknade. En formel som är en nyckel till att få livet att fungera, att bli lycklig och att bli förverkligad som människa.
Nyss gav jag en bild av apan och nöten och nu en bild av ett hav. En bild säger mer än tusen ord och för att spara in på texten använder jag mig av en del bilder. En bild, som förhoppningsvis förtydligar det som jag vill säga, är bilden av Döda havet och frågan om varför havet är dött.
”Den höga salthalten”, svarar någon snabbt, men det är fel! Salthalten är en konsekvens av orsaken, den orsak som i sin tur handlar om att havet ifråga inte har något utlopp. Havet släpper inte taget om sitt vatten. Det ger inte ifrån sig, utan har siktet inställt på att vilja ha och att behålla.
Havet är mer tagande än givande och därför är det dött.

Att leva livet givande gör mig till en rik och levande människa, medan tagandet som livshållning hindrar mig att nå detsamma. Givandet och tagandet som livshållning är två livsprinciper som leder åt olika håll – den ena till liv, den andra till död. Den ena förvandlar, den andra förhindrar män människan att bli människa, förverkligad och lycklig.

Livsväg

Alice:

– Jag undrar om du skulle vilja tala om för mig vilken väg jag ska gå nu?

– Det beror rätt mycket på vart du ska, svarade katten.

– Det gör detsamma, sa Alice.

– Då gör det detsamma åt vilket håll du går, sa katten.

Lewis Carroll, ”Alice i Underlandet”.

Alice gick sedan vidare åt något håll. Kanske valde hon den väg som var mest framkomlig. Det gjorde ju ändå detsamma vart vägarna bar. Men Alice valde ändå, även om hon inte bekymrade sig om vart hon var på väg.
Hur vi än vänder oss, även om vi vänder oss till en katt i ett träd, så är ändå valet vårt.
Vi kan inte skylla på någon, inte ens på katten. Det var nu en klok katt som inte gav några råd innan Alice själv fick säga sitt om saken. Det var en vis katt som inte tog över det ansvar som vilade på Alices egna axlar.

Frågan om vilken väg och livsväg som vi ska välja är en fråga som vi borde rikta till oss själva. Det är en fråga som bör besvaras av det egna jaget, en fråga som bör riktas inåt istället för utåt.

Människor är fullt myndiga

att sätta sig själv i rörelse,

åt precis det håll de vill gå.

Och det anser jag är individens ansvar!

Kaj Norrby, överläkare i samhällsmedicin

Människornas vägval är många. Det finns nog lika många livsvägar som det finns människor, men ibland alla dessa livsvägar kan man urskilja minst två huvudvägar som leder åt två vitt skilda håll.
Den ena är den smala och den andra är den breda vägen. Den senare vägen är anpassad för alla dem som följer ”minsta motståndets lag”, som likt Alice inte bryr sig om vart vägen bär. Den breda vägen är till för dem som är mer intresserade av vägens beskaffenhet och bekvämlighet, än för vart den leder.
Sokrates meningsmotståndare Kallikles och hans efterföljare var några av dem som trafikerade denna breda väg, en väg som Sokrates avvek ifrån när han gick sin egen smala väg åt motsatt håll, vilket till sist kostade honom livet.
Sokrates var en avvikare som bröt mot mönstret och vägrade följa massan. Han lät sig inte anpassas eller omformas av den yttre ”samhällsformen”, utan lät sig snarare omformas inifrån av sitt eget innersta väsen, varför han lyckades vara sig själv, sann, äkta och autentisk ända in i döden.
Sokrates valde den breda och lätta vägens motsats och han skulle säkert instämma med Jesus som säger: ”Vid och bred är den väg som leder till fördärvet, men smal är den stig som leder till liv, och få äro de som finna den!”

Att det är få människor som finner den smala vägen, kanske beror på att det är få som söker den. För att det är få som har förmåga, vilja och mod att stanna upp och fundera över livets existentiella villkor; över meningen, livet, döden, sanningen, lögnen och verkligheten.

Den breda vägen däremot, behöver ingen människa söka.
Den vägen söker människan, ständigt, överallt och alltid. Den breda vägen omsluter människan, ockuperar hennes sinne, pockar alltid på hennes uppmärksamhet och tvingar henne in i massans och majoritetens färdriktning.

Den smala vägen är en väg som man får söka om man ska finna. Den är till för ”sökarna”, som inte ”är färdiga” med sig själva och sin världsbild. Den smala vägen är till för dem som lever sitt liv i en ständigt pågående reflektion över det egna livets färdriktning.

Men framför allt så är den smala vägen – som egentligen mest är en stig – vigd åt de självutgivande människorna, dem som inte alltid och överallt sätter sig själva i första rummet.
Utan som i ödmjukhet låter sin nästa komma till tals, bli sedd och ”förverkligad”. Den smala vägen är inte till för dem som lever efter skenets värden, eller som har fastnat i självfixeringens självupptagna egocentritet.

Den smala vägens vandrare utgörs nu inte endast av heliga och upphöjda kvinnor och män som lämnat spår efter sig i historien. Eftersom det finns människor i vår vardag som utan större åthävor och uppmärksamhet, har sökt andras lycka framför sin egen.
Människor som mer har sökt att älska, än att bli älskade, som mer sökt det rätta än det lätta, som hellre ger än tar. Människor vars liv varit en gåva till mänskligheten.

Den smala vägens vandrare lever under ”vetekornets lag”, vilket innebär att det korn – i den fysiska världen – som inte dör, inte heller kommer att leva. Och i människans mentala och sociala värld innebär vetekornets lag att den människa som inte ”dör” ifrån sig själv, sitt överdrivna egenintresse, sin självupptagenhet och sin egoistiska livshållning, aldrig heller kommer att lyckas leva det verkliga och sanna liv som är så mycket större, djupare och vidare än den rena existensen.
Egoismen i dess olika former och skepnader, är en besvärande omständighet som hindrar människan att lyckas leva sitt liv levande. Låt oss studera två av dessa besvärande fenomen i de kommande kapitlen ”Psykologisk egoism” och ”Etisk egoism”.

ETISK EGOISM.

Vi lever i en tid av ökad individualism, där det finns många förespråkare för den etiska egoismen, som menar att människan alltid handlar egoistiskt, att hon bör handla egoistiskt och att hon inte heller kan handla på annat sätt.
Om det nu till äventyrs skulle visa sig att en människa handlar oegennyttigt, kan det rent biologiskt förklaras av nödvändigheten av att främja sina egna gener.
Den etiska egoismens språkrör vill bland annat hävda att vi förvränger naturens lagar i den mån som vi sätter en annan människas lycka framför vår egen. Människan är enligt dem genetiskt programmerad till att endast bry sig om sig själv och sina närmaste.

För evolutionsbiologin är det självklart att alla levande väsen, i alla tider sett till den personliga nyttan med saker och ting, och det finns ingen anledning att utesluta homo sapiens.

David P Barash, psykolog/zoolog

Etisk egoism handlar om egoismen och egennyttan som livsprincip, som livshållning och ledstjärna för mänskligt liv, ett fenomen som på intet sätt är ett modernt påfund. Redan de gamla grekerna tvistade om frågan, och ett av språkrören för den etiska egoismen var Kallikles, som menade att människans inneboende egoism är ett högst naturligt fenomen som kan beskrivas med ”den starkes rätt”.
Han beskyller Sokrates och samhällsmoralen för hyckleri och för att motsätta sig det som är naturligt. Till hans mest omtalade och tillspetsade uttalanden hör:

Vällust, utsvävningar och frihet, om de blott ha medel till sitt förfogande, är just dygden och lyckan i livet – allt det andra är enbart tomma artigheter, onaturliga samhällskonventioner, värdelöst prat.

Sokrates lät sig nu inte tigande stå ut med Kallikles utsvävningar om värdet av ohämmad lusttillfredsställelse, utan bemötte honom bland annat med följande ord:

Om det som är bra för en individ är att få sina önskningar uppfyllda, borde det rimligen vara bra att få en klåda och sedan få tillfälle att klia tills klådan upphör – och sedan om igen i det oändliga.

För vårt eget bästa tycks det, bör vi vara så beskaffade att vi har så många lättillfredsställda preferenser som möjligt.

Men är inte detta torftigt, sitta på en mur och klia sig dagarna i ända?

Ett liv som bygger på självtillfredsställelse och egennytta, är ett liv utan någon mening bortom den egna njutningen eller den individuella tillfredsställelsen. Dessutom innehåller själviskheten ett moment av omättlighet.

Snikenhet är en brunn utan botten som tvingar personen till oupphörliga ansträngningar att söka tillfredsställelse utan att helt lyckas.

Den själviske tänker alltid ängsligt på sig själv, är aldrig tillfredsställd, alltid rastlös, alltid orolig att inte få nog, att gå miste om något.

E Fromm, ”Flykten från Friheten”

Att välja egennyttan och den etiska egoismen som ledstjärna och livsprincip är ett självbedrägeri som till sist strandar på ledans och tomhetens breda sandbank. Illusionen om att egennyttan skulle göra människan lyckligare brukar benämnas som ”den hedonistiska paradoxen”, (från grekiskans ”hedone”= tillfredsställelse) och går ut på att ju mer uttalat vi anstränger oss för att tillgodose vårt njutningsbegär, desto svårare tycks det bli att uppnå denna tillfredsställelse. Den som i sitt liv ständigt strävar efter att bli lycklig, ska aldrig finna lycka utan enbart besvikelse.

I en värld som bara är inriktad på konsumtion och prestation, förvandlas människorna nästan nödtvunget till egoistiska automater. Hela världen är en ofantlig munsbit, ett jätteäpple, en supermagnumbutelj, ett enda stort moderbröst, och vi de evigt förväntansfulla och hoppfulla – och evigt besvikna – dibarnen.

Ursula Nober

Den etiska egoismens livsfilosofi bär på fröet till sin egen undergång, för både individ och samhälle. Girigheten är en brunn utan botten och snikenheten får aldrig nog. Den etiska egoismen är lik Midgårdsormen som äter upp sig själv genom att svälja sin svans.

Nu och då avslöjas skandaler om toppdirektörer som lagt beslag på hundratals miljoner i sina egna fickor. Frågan om etik, trovärdighet och girighet hamnar på dagordningen och i den debatten har det visat sig att begreppet girighet har bytt skepnad över tid och fått en mer klädsam dräkt. Girigheten har blivit rumsren i finrummen.

Girighet har tidigare laddats med ett negativt innehåll som få vill bekänna sig till, girigheten har varit en dödssynd, men förändringens vindar har blåst och idag beskriver vi girigheten i mer positiva ordalag. Girigheten laddas idag med förklaringar som aptit på livet, framgång, snabba klipp och att ta för sig.
Girigheten och den etiska egoismens livsåskådning börjar bli erkänd, etablerad och accepterad som norm i ett samhälle där alla krigar mot alla i hopp om att bli vinnare i en värld där djungelns lag gäller.

Solidariteten är satt på undantag, Sokrates är bortglömd och nu är det Kallikles principer som gäller. Han som beskyllde Sokrates för hyckleri och menade att vällust, utsvävningar och frihet är den dygd som bör gälla! En allomfattande dygd som sprider sig i folklagren, en dygd som hyllar den etiska egoismen och dess princip om omedelbar lusttillfredsställelse.
En princip som Jeremy Bentham definierar när han säger att det endast är intensiteten och varaktigheten som avgör värdet av ett lustfyllt tillstånd, vilket är en primitiv doktrin värdig endast för svin, enligt John Stuart Mill.

Bentham verkade på 1700-talet i London och är en av upplysningstidens förgrundsfigurer. Han kan också sägas vara den förste utilitaristen som menade att vi bör förverkliga ”största möjliga lycka för största möjliga antal”. Denna utilitarism har på senare tid lyfts fram i samhällsdebatten, inte minst i Sverige genom Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi, och hans kollega Peter Singer.

Under en fas i människans tidigaste år är det naturligt att principen om omedelbar behovstillfredsställelse gäller. Men i takt med människans utveckling och mognad är det onaturligt om hon inte lämnar det stadiet.
Den människa som inte lämnar lustprincipen som livsprincip och går vidare på den livsstig som gynnar hennes inre utveckling och tillväxt, stannar i växten och blir en själslig dvärg.
En själslig dvärg i ett infantilt samhälle.

Psykologisk egoism

Den psykologiskt betingade egoismen är ett besvärande fenomen som kan få livet att gå i baklås, och som hindrar oss från att hitta de stigar som leder till liv och människans förverkligande.

Egoismen är som Döda havets igenslammade utlopp. Det gör havet och livet dött, det hindrar havet och livet från att få syre, växa och utvecklas.

Men vad är då psykologisk egoism och på vilket sätt skiljer sig den formen från den etiska egoismen?

Medan den etiska egoismen mer handlar om ett medvetet val, en attityd och en livshållning samt en (någorlunda) genomtänkt tankekonstruktion, handlar den psykologiska egoismen egentligen om hur sociobiologin uppfattar ”den själviska genen”.
Men i denna kontext ser jag den psykologiskt betingade egoismen mer som en tidig bristsituation som för den uppväxande människan handlat om en själslig näringsbristsituation.

När jag från allra första början inte fått tillräckligt av det som jag mest av allt behövde av kärlek och omsorg, när jag inte blivit bekräftad för den jag är utan värderats utifrån duktighet och prestation.
När min upplevelse av mitt eget värde som människa inte är ett egenvärde, utan när mitt människovärde beror på vilken framgång jag har i den allmänna konkurrensen, då blir min självbild osäker och jag måste ständigt bli bekräftad och uppmärksammad.

Den inre tomheten blir till ett vakuum som strävar efter att fyllas, och känslan av brist på eget tillräckligt värde, leder lätt till yttre kompensatoriska åtgärdsprogram av olika slag, allt i syfte att bli ”uppvärderad” i andras ögon och på så sätt bli någon och något som jag inte känner att jag är.

Det är få som har lyckats med att i ord formulera detta inre dilemma som Hjalmar Söderberg gjort i sin bok ”Doktor Glas”, där han säger: ”Man vill bli sedd, man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå hatad och föraktad, människan kan inte utstå tomheten utan söker kontakt till vad pris som helst.”

Behovet av att vara sedd och älskad är kanske det mest ursprungliga, djupaste och viktigaste behov som människan har, och det behovet föds vi alla med. Det handlar om näring för vår inre människa, vårt jag, en näring som vi alla fått mer eller mindre av.

Om nu det brustit i detta livsviktiga näringstillskott, blir den svältande själen utmärglad till den grad att den senare i livet får svårt för att ta emot näring och föda. Den på kärlek svältfödda människans inre ropar efter närhet men är så rädd att bli besviken, att hon inte vågar utsätta sig för den risk som närhet innebär.

Psykologiskt betingad egoism handlar inte om att jag tycker om mig själv för mycket, snarare tvärtom. Egoist blir jag därför att jag tycker om mig själv för lite. Egoism är som någon sa ”bunden kärlekslängtan”.

Sigmund Freud hade nog rätt i mycket, men när han säger att ”den narcissiska personen undandrar medmänniskorna sin kärlek och riktar den mot sig själv”, har han visserligen rätt i den första satsen men fel i den andra.

Den psykologiskt betingade egoismen skapas inte ur någon form av ”egenkärlek”, utan ur en känsla av egen inre otillräcklighet och brist på kärlek till det egna jaget. Den skapas i upplevelsen av ett kapitalunderskott gällande det egna värdet och ur en inre upplevd fattigdomskänsla, ur känslan av ett inre vakuum som strävar efter uppfyllelse.

Egoismen skapas när jag söker fylla detta vakuum, och lindra den själsliga fattigdomen genom yttre kompensatoriska åtgärder, när jag söker bli det jag inte är, när jag vill få bukt med den inre vanmakten genom längtan efter yttre makt och position, när jag är så fattig att jag inte har råd att ”bjuda på” att någon annan är bättre eller ”har” mer än jag.

Men hur jag än strävar i denna ojämna kamp på självhävdelsens hopplösa arena, når jag aldrig mitt egentliga mål. Jag får aldrig nog, blir aldrig tillräckligt tillfredsställd, utan glider allt djupare in i den negativa spiral som fångar mig i sina destruktiva och egoistiska mönster.

Det som botar, befriar och helar mig från egoismens tröstlösa labyrint handlar om en egen inre övertygelse och känsla av egenvärde, av tillräcklighet och av att vara villkorslöst älskad för den jag är i mig själv.
Det handlar om konsten att lyckas härbärgera och integrera alla onda och goda, bra och dåliga självbilder, och att stå ut med min otillräcklighet med en inre tillräcklighetskänsla i behåll.

Att tro sig kunna lösa inre problem genom yttre åtgärder är ett självbedrägeri och en mental återvändsgränd, eftersom dilemmat handlar om min självbild, den bild som jag har av mig själv.

Om den bilden som jag har av mig själv är tillräckligt positivt laddad, om jag i mina egna ögons spegel ser en bild av någon som jag inte behöver fly ifrån, om jag är ”hemma i mig själv”, om jag bottnar i mig själv och kan ”stå ut” med mig själv, och kan ha fördrag med mig själv, finns det hopp om att till och med kunna tycka om mig själv sådan jag är, och inte sådan som jag – av olika skäl – vill göra intryck av att vara.

Värdet av att ha en tillräckligt god självbild och att kunna tycka om och älska sig själv, har inte endast en gynnsam betydelse för det egna jaget, utan även för andra ”jag” i min närhet. För i den mån som jag lyckas ha fördrag med mig själv, kan jag ha fördrag med andra. I den mån som jag älskar mig själv förmår jag älska andra.

Att älska sig själv

Älska din nästa som dig själv!

Den bibliska uppmaningen om att älska min nästa som mig själv, kan kännas lite motsägelsefull och svår att förstå, framför allt detta med att älska sig själv, är inte problemet att alldeles för många människor bara älskar sig själva och inte andra?
     Visst, så kan det vara, men problemet handlar inte om att ”älska sig själv”, eftersom problemet dyker upp först när kärleken till det egna jaget, begränsas till att endast gälla mig själv och därigenom utesluter andra.
   I den mån jag ”bara älskar mig själv” och inte andra, handlar det inte heller om kärlek till det egna jaget, utan snarare om den form av narcissism som kommer ur en känsla av egen inre otillräcklighet och brist på kärlek till det egna jaget, som vi sa i förra kapitlet.
   Att älska sig själv och andra är två sidor av samma mynt, dessa båda perspektiv hör ihop på så vis att den ena sidan är en förutsättning för den andra sidan, för i den mån jag lyckas ha fördrag med mig själv, och jag lyckas respektera och i bästa fall till och med älska mig själv – kan jag ha fördrag med andra, respektera dem och kanske till och med älska min nästa.

”Vid närmare reflektion framstår det som otänkbart att man verkligen kan tycka om andra människor, om man inte kan tycka om sig själv sådan man är”
(Alice Miller, ”Det självutplånande barnet”).
Men allt börjar med mig själv, allt börjar med att försöka lära känna sig själv och inse att kärleken till och förståelsen för det egna jaget inte kan skiljas från kärleken till och förståelsen för andra människor.

Kärleken till mitt eget jag är oupplösligt förbunden med kärleken till varje annat jag.

Bejakningen av det egna livet, den egna lyckan, tillväxten, friheten har sin rot i förmågan att älska, dvs i omsorg, respekt, ansvar och förståelse.

E Fromm

Det är – som Fromm säger – inget ”fel“ att älska sig själv. Däremot blir det ”fel“ om jag inte förmår att älska mig själv. Det blir fel i den bemärkelsen att jag då inte heller förmår att älska andra, eftersom det är kärleken till det egna jaget som gör det möjligt för det egna jaget att älska andra jag.

Att tycka om sig själv är nu lättare sagt än gjort, och att ”älska” sig själv ter sig för många som en alltför svår och olöslig ekvation. Många med mig är nog glada över att inte gå ner sig i självföraktets djupa träskmarker och vi är säkert nöjda med att lyckas bevara en inte alltför negativ självbild.

Steget från att ha en någorlunda normalgod självbild, till att lyckas med det svåra konststycket att älska sig själv, kan tyckas vara stort, frågan är hur vi lyckas med den svåra konsten att älska oss själva?

Vad gör jag om jag från början inte har fått det som jag mest av allt behövde, om kärleksbristen är och har varit ett sorgligt faktum och jag idag är fullt upptagen med att göra mig gällande?

Frågan om konsten att älska sig själv är allvarlig och tragisk till sin natur. Alltför många oönskade och oälskade människor kämpar dagligen tappert för sitt existensberättigande och för sin själsliga överlevnad.

Känslan och erfarenheten av att inte ha varit tillräckligt sedd och älskad för den jag är, kan bli till en svår och smärtsam upplevelse i livet. En upplevelse som slammar igen kanalerna för kärlek både till mig själv och till andra. Det kan bli så som Patricia Tudor-Sandahl skriver i sin bok ”Om barnet inom oss”: ”I ett försök att lindra smärtan så sluter vi oss samman, gör oss otillgängliga, stänger av den rädda, förtvivlade delen av oss själva. Vi försöker klara oss på egen hand. Visa upp för världen att det vi i början ville ha men inte fick är heller inget att ha.”

… ”Vi är duktiga på att intala oss själva att vi heller inget vill ha för att slippa det smärtsamma i att inte få vad vi behöver.”

Upplevelsen av att ha blivit undanhållen den kärlek, närhet och omsorg jag ifrån allra första början behövt och haft ”rätt” till, handlar om känslan av svek och besvikelse, en känsla som jag inte vill riskera att återuppleva. Därför garderar jag mig genom att ”inte vilja ha” och inte komma människor nära.

Sätten är sedan många när det gäller konsten att undvika närhet och risk för att bli sviken, alltifrån att isolera sig i bitterhet till att bli sällskapets mest underhållande pajas.

Den på kärlek svältfödda människan lever i en obalans där hon gärna pendlar mellan att över- och undervärdera sig själv. Pendeln slår mellan att överskatta och underskatta det egna jagets värde. Hon åker ständigt berg- och dalbana mellan övermod och missmod, och har svårt för att vara vid gott mod.

Att vara vid gott mod, att lyckas bevara en någorlunda god självbild och att lyckas värdera sig själv på ett klokt och realistiskt sätt, är en svår men viktig konst.

Den som inför sig själv och andra ständigt överskattar betydelsen av det egna jagets värde blir i längden en odräglig typ som till sist gör sig omöjlig i sociala sammanhang.
Men den som i martyrens trånga dräkt ständigt underskattar och ser ner på sig själv, som aldrig gör sig gällande och har tagit på sig den falska ödmjukhetens ansiktsmask, blir i tidens längd också omöjlig, både för sig själv och för andra, fast på ett annat sätt.
Känslan av att uppleva sig vara mindervärdig, är ett lömskt kapitel i en människas liv, inte minst därför att: ”Den mindervärdige söker alltid att ha någon som är mer mindervärdig vid sin sida!” som professor Harald Ofstad säger.

Det är i denna primitiva psykiska och sociala mekanism som Jantelagen, utstötning, mobbning, kränkande särbehandling och diskriminering har sina starka rottrådar.
I den mekanism som handlar om en primitiv känsla och behov av att ständigt se till att det finns någon mer mindervärdig vid min sida, och finns det inte det måste jag skapa dem.

Det ligger då nära till hands att skapa sig positioner, makt, system och förhållanden som upprätthåller den ordning som jag är i så stort behov av. En ordning som innebär att det egna svaga jaget alltid kan betraktas som bättre, högre, smartare, kunnigare och duktigare i jämförelse med den omedelbara omgivningen.

Att människor med stor mindervärdeskänsla söker sig till höga positioner, makt och chefskap är förklarligt, men farligt för omgivningen. Farligheten ligger bland annat i att den som förväxlar vad jag gör med vad jag är, brukar ha väldigt svårt för att ”ha fel” av den enkla anledningen att man inte har råd med att ”ha fel”. Därför att om man ”har fel” så betyder det att man ”är fel”, och det kan man ju inte vara. För en sådan människa kan minsta motsägelse upplevas som den grövsta kränkning.

Jagsvaga maktmänniskor som har kämpat sig fram till och erövrat positioner där det handlar om inflytande och makt över andra människor, har en benägenhet att upprätthålla negativa mönster som kväver omgivningen.

Historiskt sett har den terapeutiska världen dominerats av den psykoanalytiska skolan som har fokus på djupanalys av tidiga barndomsupplevelser och trauman. Så långt är det gott och väl.
Men att analysen, förståelsen och insikten om bakomliggande orsaker inte ensamt förmått hjälpa människor att komma vidare i livet – det är en annan sak.

Att förstå orsaker till känslor, beteenden och förhållningssätt är inte samma sak som att lyckas med att bryta negativa livsmönster, men insikten om möjliga orsaker kan vara ett steg mot en ökad medvetenhet, som i sin tur skapar förutsättningar för att bli friare, helare, sannare och ”friskare” som människa.

Att låta sig förändras, växa och utvecklas som människa bygger på viljan till självinsikt, något som värderades högt i antikens Grekland. Ovanför porten på templet i Delfi står det: KÄNN DIG SJÄLV! (Rubriken på nästa kapitel!)

Känn dig själv!

Den längsta resan är resan inåt. Den som valt sitt öde, som anträtt färden mot sin egen botten.

Dag Hammarskjöld, ”Vägmärken”

Det som du är, var fullt och helt, och inte styckevis och delt.

Ibsen

Att känna sig själv handlar om en självförståelseprocess som pågår – eller borde pågå – under en människas hela livslängd. Jaget och jagets egen bild av sig själv förändras över tid, och vi behöver ständigt uppdatera oss över vår egen föränderliga självbild.

Att möta sig själv och sina känslor om det egna jaget, är en spännande resa som inte är friktionsfri, men nyttig.
Den som vågar bekanta sig med sig själv kommer troligen att känna sig hemma i sig själv och vara någon som jag kan känna igen mig själv i under resans gång.

Illusioner om mig själv och skenbilder av det egna jaget måste genomskådas, genomlysas och bytas ut mot äkta bilder och sanna föreställningar om det egna jaget.

”Ett äkta jag byggs bara på det gamla, falska jagets ruiner”, som den norske professorn Paul Moxnes säger.

Vi är alla mer eller mindre medvetna om alla bilder som vi har av oss själva. Det finns många olika fält i vår person; blinda, dolda, kända, förskjutna, idealiserade, verkliga.

Medvetandet är som en vattenspegel,

ur vilken än himlen, än botten kommer fram mot betraktaren:

och ofta bildar det nakna och slumpvis rörda vattnet

en mängd speglar och genomskinliga fält,

ett virrvarr av bilder och bilder av bilder.

Paul Valéry

Självkännedom och självinsikt förutsätter att jag stannar upp och reflekterar över mig själv, över mitt eget jag och över frågan vem jag är och vem jag vill vara och bli, och varför.

Självinsikt föds ur en vilja och en nyfikenhet på bilden av mig själv, min egen och andras bilder av ett jag som då vågar:

                undersöka vilka inre bilder jag går och bär på.
                Att se på dessa bilder och att få
                speglingar av andra människor på de inre bilderna för att förhindra
                projektioner.

I Eriksson, ”Kaos och social kompetens”

Vår självbild är sammansatt av en mängd olika och ibland motstridiga självbilder, som likt mosaikdelar bildar ett mönster där konturerna av självbilden framträder i vår personlighet.

En värld är varje människa, befolkad av blinda varelser

i dunkelt uppror mot jaget konungen som härskar över dem.

I varje själ är tusen själar fångna,

i varje värld är tusen världar dolda och dess bilder,

dess undre världar, är verkliga och levande,

fast ofullgångna, så sant som jag är verklig.

Gunnar Ekelöf

Bilderna av det egna jaget kan vara goda, onda, sanna, falska och inte minst motstridiga. Självkännedom kan innebära obehagliga överraskningar som stör och rubbar den önskade och tillrättalagda bild som jag har av mig själv.
Och vid en närmare betraktelse av det egna jaget, så är det inte säkert att jag tycker om eller vill acceptera allt som jag ser, ett faktum som kan reducera lusten till vidare självrannsakan.

Det finns risk att bli nedslagen mentalt vid betraktandet av den verkliga bilden av det sanna jaget. Det är med själsdjupen som med havets djup. Där rör sig både de anmärkningsvärt vackra och de fula fiskarna.

Men om jag får denna blandade verklighet att ”gå ihop”, om jag i mitt själsdjup låter både det vackra och det fula rymmas och om jag lyckas acceptera alla goda och mindre goda sidor av mig själv, bygger jag en grund för möjligheten till att bli en helare och ”sannare” människa. En människa som inte längre är tvungen att krampaktigt hålla sig fast vid det falska jagets ytligt utsmyckade idealbild.

Att leva genom en önskebild av oss själva är nu alltför mänskligt, och filosofen Friedrich Nietzsche skrev i sin bok ”Mänskligt, alltför mänskligt” just om detta fenomen:

Man glömmer åtskilligt i sitt förflutna och utplånar det avsiktligt ur sinnet: det vill säga, vi vill att den bild av oss själva som lyser mot oss ur det förflutna skall beljuga oss och smickra vårt högmod – vi arbetar oupphörligt på detta självbedrägeri.

Peter Gärdenfors, ”Hur homo blev sapiens”

Martin Buber beskriver detta självbedrägeri när han jämför bildmänniskan med väsensmänniskan. Han menar att bildmänniskans hela fokus handlar om hur hon vill ”göra intryck av att vara”, hon lever inte utifrån sig själv och sitt väsen, utan hon är ständigt upptagen med att inför andra måla upp en tillrättalagd och falsk önskebild av det egna jaget.

Men om jag får alla motstridiga bilder av mig själv att smälta samman till en begriplig och acceptabel verklighetsbild av jaget och dessutom lyckas ”integrera min skuggsida”, så slipper jag leva i detta beljugna självbedrägeri.

En människa som lyckas i den svåra konsten att våga möta sig själv och vara ärlig mot sig själv, skapar sig större möjligheter till att även lyckas möta och vara ärlig mot andra.
En människa som har börjat lära sig att tycka om sig själv, gör det möjligt att tycka om andra. En människa som har börjat respektera sig själv … och så vidare.

Jag menar nu inte att det skulle vara lätt och behagligt att vara ärlig mot sig själv, men jag menar att allting börjar med mig själv, och jag menar som Sigmund Freud, som säger: ”Att vara fullständigt ärlig mot sig själv är det absolut bästa en människa kan göra!”

Freud menade också att en stor del av psykopatologin handlar om just människans rädsla för att känna sig själv.

Människans inre styrka och upplevda lycka, är i hög grad beroende av att man vet sanningen om sig själv. Illusioner om sig själv kan vara bra att ”hänga upp” sig själv på, i den mån som man saknar kunskap om vem man egentligen är.

Att som människa våga se sig så som man i verkligheten är, och att ha kontakt med alla sidor av sig själv, och därtill lyckas behålla sin självaktning, självrespekt och en tillräckligt god självbild, är början på den väg som leder till ett rikare, verkligare, sannare och mer autentiskt liv.

Den människa som inte gjort sig till livegen under skenbildernas herravälde, som inte längre förnekar sanningen om sig själv, öppnar upp dörrarna för sin inre själsliga styrka och kan leva i en sann relation till sig själv och andra.
Poängen med ökad självinsikt är att vidga de egna gränserna och ta ett större ansvar för sitt liv.

Målsättningen med att utforska det omedvetna är inte i första hand att bli lyckligare utan att genom ökad kontakt med sig själv bli verkligare och bilda mer varaktiga och genuina relationer till andra människor.

Tudor-Sandahl Patricia, ”Det glömda självet”

Det är nu inte varken lätt eller särskilt vanligt att – som Freud säger – vara fullständigt ärlig mot sig själv. Det kan vara obehagligt att utforska sina egna inre djup och det är betydligt lättare och vanligare att vilja befinna sig i tillvarons bärande och behagligt konventionella ytspänning, att som alla andra simma omkring på ytan och ha det trevligt utan några besvärande djupdykningar i den egna inre världen.

Du och jag, vi leva på ytan

och ytan är som en hal iskana,

på vilken vår lilla svaga iakttagelseförmåga halkar och slår ikull

och i bland slår sig alldeles vimmelkantig.

Och medan vi leva på ytan, i skenets värld,

frestas vi oavlåtligen att leva ytligt och för skenets värden.

Sven Lidman

”I livets villervalla spelar vi våra roller för varandra från morgon till kväll”, som Ferlin säger.
Vi rusar omkring och är alltid på väg allt längre bort ifrån oss själva och varandra, och till sist blir vi både vimmelkantiga och sjuka av vårt uppskruvade beteendemönster.

Den norske filosofen Peter Wassel Zapffe säger att: ”Människans flykt ifrån sig själv kan tolkas som en tendens att göra sig själv medvetslös.”
Människan blir inte medvetslös, hon gör sig medvetslös. I det att hon försöker undvika frågan om vad det vill säga att vara människa, flyr hon ifrån vår ”kosmiska livskänsla” och från vårt ”metafysiska ansvar”.

Blaise Pascal verkade som filosof på 1600-talet och han talade redan då om människans centrifugala tendens, en tendens som ständigt slungar människan ifrån centrum mot yttre områden. Människan gör allt för att undgå mötet med sig själv och sin inre värld.

Tendensen till att göra sig själv medvetslös kan jag förstå mot bakgrund av det smärtsamma i självmedvetandet. Det är ju lättare att syna andra i sömmarna än sig själv!

Men likväl som skuggsidorna, de sidor hos mig själv som det är smärtsamt att kännas vid – är en del av mig själv, är smärtan en del av livet, och utan smärta – inget liv.
Men i en värld där lyckan utmålas i glatta, tunna och endast ljusa färger, där det inte finns utrymme för gråskalor eller mörka nyanser, betraktas smärta, sjukdom och lidande som beklagliga undantag från den rådande, ytliga och falska lyckoprincipen.

Den som undviker smärtan undviker livet. Och den som undviker vissa delar av sig själv undviker sig själv, i det att hon gör sig medvetslös.

Att leva utifrån sitt väsen är något man stundom får dyrt betala, alltför dyrt betalas det aldrig.

M Buber

Det viktigaste är

att du förstår

att du inte kan vara någon annan

än den du är

Försöker du vara någon annan

än den du är genom att spela roller,

visar det sig i form av nervositet,

ångest och på längre sikt förtvivlan.

Väljer du däremot dig själv

i kraft av den personlighet

som du fått,

väljer du samtidigt

meningen med livet.

Sören Kierkegaard

Självinsikten har ett pris och självkännedomens medvetandeprocess kan vara smärtsam. Självmedvetenhetens ljus kan avslöja hemskheter i själsdjupens mörka vatten och frilägga dold ångest.

Den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga.

Salomo

Om man tar ifrån en vanlig människa hennes livslögn, så tar man lyckan ifrån henne på samma gång!

Ibsen

Därför är det inte underligt att människan har en tendens att fly ifrån sig själv, att hon gör sig medvetslös i ett försök att undgå mötet med sig själv och sin inre värld.

Pascal talade om en centrifugal kraft som slungar oss ut ur oss själva och bort ifrån vårt eget centrum. Zappfe sa att vi gör oss medvetslösa, vilket är en bra beskrivning på det fenomen som vi idag kallar stress.

Stress är faktiskt en centrifugal kraft som sätter medvetandet ur spel när de båda hjärnhalvorna kopplas ur och det limbiska systemet (reptilhjärnan) kopplas på.

I det läget agerar vi inte längre, utan vi reagerar. Och det kan vi göra på två sätt, antingen genom flykt eller genom kamp. Transmittosubstansen noradrenalin kopplar på kampsystemet, och adrenalin slår på flyktsystemet.

När det handlar om mental och själsligt betingad stress har vi en benägenhet till flykt snarare än till kamp. Det är få som stannar upp, reflekterar och brottas med sig själv och sin egen inre ångest. Vi rusar hellre vidare i ett allt högre tempo, fångade i ett ekorrhjul som inte lämnar något utrymme för reflektion och eftertänksamhet.

Men om det inte råder balans mellan ”Via activa” och ”Via contemplativa”, blir människan sjuk, det visste redan de gamla grekerna.
Den inre obalansen hindrar människan ifrån att förbli själsligt frisk, hel, intakt och verklig som människa.

Att känna sig själv innebär även att vara medveten om och känna till hur den inre obalansen ser ut, hur jag kan hantera den och hur jag kan återställa jämvikten.
Utan insikt i och medvetenhet om hur det förhåller sig i min inre värld, kommer jag att fortsätta leva i ett självbedrägeri där jag är livegen under skenbildernas herravälde!

Men i den mån som jag lyckas att öka graden av medvetenhet, självinsikt och självkännedom och lyckas med att få tillvaron och alla olika inre bilder att ”gå ihop”, börjar återuppbyggandet av det äkta jaget på det falska jagets ruiner.

I den återuppbyggnadsprocessen skapas en grund för möjligheten att inte bara känna sig själv, utan även för att känna för och med detta själv.

Självkänsla, självtillit, självaktning och självrespekt är frukter från det träd som växer ur självkännedomens näringsrika och bearbetade jord, och ur den goda jordmånen växer ett träd vars frukter är till nytta för dem som får del av dem.

Vi lever i en tid och i ett kulturklimat där den äkta självkänslan är en bristvara, där tillitsbristen är en folksjukdom och där alltför många människor saknar tillräckligt goda självbilder.

Det tragiska är kanske inte att människor bär på onda självbilder – utan att dessa bilder är tomma.

Göran Bergstrand, författare och direktor på S:t Lukasstiftelsen, berättar om en kvinnas upplevelse av att vara ensam i rummet. Då – när hon var ensam i rummet – säger hon, var ingen där!

När hon lämnades med sig själv fanns hon inte. Det fanns inga egna bilder att spegla sig i. När hon vände blicken inåt såg hon endast tomhet. Och hon är nog inte ensam om sina upplevelser. Den stressade nutidsmänniskan flyr ifrån skräcken för tomrummet, ”horror vacui”, och blir under sin flykt ifrån sig själv alltmer ensam, rotlös, tom och vilsen.

Framtidsforskare beskriver människans upplevda ensamhet i termer av framtidens stora sjukdomsepidemi. Ensamhet, tomhet, leda och känslan av meningslöshet urholkar människans existens och tömmer den på värden och mening.

Göran Bergstrand säger: ”Jag skulle vilja gå så långt att jag påstår att det är meningsfrågan som är den centrala frågan i alla akuta kriser.”

I samma ögonblick som en människa ifrågasätter livets mening och värde, är hon sjuk!

S Freud

När det gäller frågan om den svåra men sköna konsten att leva, är meningsfrågan vital. Den är en hörnsten i återuppbyggandet av det sant mänskliga, av den ”sanna” människan. Men vad menar vi då med mening och hur kan vi förhålla oss till begreppet mening?

Mening

Han läste och tänkte. Han sökte i böckerna och i sina egna tankar det som man så ofta söker i ungdomen för att på ålderdomen glömma att man någonsin har bekymrat sig om det: en tro att leva på, en stjärna att styra efter, ett sammanhang i tingen, en mening och ett mål.

Hjalmar Söderberg, ”Martin Bircks ungdom”

Tror vi inte på någon mening med livet så kan vi ändå uppleva väldigt mycket av mening i livet, men då handlar det om en mening som vi själva skapar, en självproducerad mening som vi låter prägla vår egen existens.

Men om vi föreställer oss att det därutöver finns en mening med livet, så handlar det om en mening som har sitt ursprung utanför den enskilda människan, en tanke, ett syfte och en avsikt med människans existens, som går utöver den egna existensen och är allomfattande.

Vi talar då om den ”yttersta” meningen, en mening i mer fullständig bemärkelse, som är av transcendent art. En mening som gäller för alla, alltid och överallt.

Huruvida vi tror på det ena eller det andra sättet i frågan om mening, så har det att göra med hur vi uppfattar oss själva i egenskap av människor.
Om vi har en så kallad ”materialistisk” människosyn som förklarar människan som en biofysisk varelse som av evolutionen fört henne in i en värld som inte består av någonting annat än materia, då finns det ingen större mening än den som människan själv knåpar ihop. Då får hon själv uppfinna den mening som gör hennes tillvaro ”meningsfull”.

Men om vi däremot tror på en immateriell verklighet, som innebär att människan – till sin natur – är något annat och större som inte låter sig förklaras eller beskrivas endast av en materialistisk människosyn, om vi tror att människans sanna väsen i grund och botten är av andlig art, då kan vi instämma med Viktor E Frankl, när han säger: ”Vår förmåga till självtranscendens är själva essensen i den mänskliga existensen.”

Den svaga länken är emellertid att ingen av oss egentligen vet hur det faktiskt förhåller sig med meningsfrågan. Det går varken att bevisa eller att motbevisa att det skulle finnas en yttersta mening med vår stund på jorden. Det är en öppen fråga, vi blir svaren skyldiga, och det enda som vi vet – är att vi inte vet.

Båda alternativen är möjliga och vi kommer att tro i den ena eller den andra riktningen. Vi kommer att föreställa oss det ena eller det andra som mer eller mindre sannolikt. Vi har att förhålla oss till något som vi egentligen inte kan veta något om, men frågan ”ligger kvar i luften” som en stämma svävande tystnad, som väntar på ett svar.

Vi kan förhålla oss till frågan om denna yttersta mening på minst tre olika sätt; dels i tron att det inte – av olika skäl – finns någon sådan form av ”utommänsklig” mening, eller så ”står jag över” frågan, och bryr mig inte, eftersom jag ändå inte kan veta, och för det tredje så kan jag tro och tänka mig att en sådan mening är trolig, möjlig och kanske även önskvärd.

Ett av skälen till att tro i enlighet med det tredje alternativet, skulle kunna vara det faktum att alla människor, i alla tider och på alla platser, har ställt sig denna fråga, om en yttersta mening, en tanke och ett syfte med skapelsen.
Då skulle man kunna tänka som den berömde österrikiske författaren Franz Werfel en gång sa: ”Törsten är det bästa beviset på vattnets existens!”

Den berömde israeliske forskaren Aaron Antonovsky har rönt stor uppmärksamhet, inte minst genom sin bok ”Hälsans mysterium”. Antonovsky menar att det tillhör människans mest grundläggande behov att leva i ett begripligt sammanhang som hon upplever som meningsfullt.
Han talar bland annat om vikten av begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet, och som jag förstår honom så skapar människan möjligheter att hantera sig själv och tillvarons alla påfrestningar, i den mån som hon upplever en begriplighet i sin livssituation, vilket i sin tur leder till en känsla av meningsfullhet.

Antonovskys forskning började med hans intresse för hur det kom sig att människor kunde överleva koncentrationslägren i Tyskland, och han kom fram till att överlevarna talade om nödvändigheten av att skapa ett ”eget rum”, där man kunde bevara känslan av sammanhang och mening och av att man var delaktig i ett större skeende, något som i sig handlar om en andlig dimension.

Det är nu långt ifrån alla som lever sitt liv i en känsla av sammanhang och mening. Alltför många människor lever i avsaknad av denna känsla av mening, det är snarare känslan av brist på sammanhang och mening som präglar nutidsmänniskans existens.

”I Sverige – liksom i övriga västvärlden – genomgår vi en djup civilisationskris, vi famlar efter nya meningsskapande sammanhang!” skriver Anita Goldman, och menar att vi gör det: ”samtidigt som det akademiska postmodernistiska modet förklarar att det inte finns någon mening, att allt är ’social konstruktion’.”
Anita Goldman efterlyser en sammansmältning av politiskt engagemang, intellektuell analys och andligt medvetande, något som hon inte är ensam om att efterfråga. Men om frågan ställs till de gamla grekerna, så har vi anledning till att känna oss något uppmuntrade. Den antika grekiska kulturen utmärkte sig nämligen genom den sammansmältning som Goldman efterlyser.

Alternativet till Goldmans uppfyllda önskan handlar om ett framtidscenario där splittringen eskalerar, tempot ökar och där sammanhangen upplöses, där värdenas grundvalar vittrat sönder och där nihilismen breder ut sig.
Ett samhälle som inte längre är ett samhälle, utan en arena för transaktioner och en marknad för köpslående, där samhällets grundvalar vittrar sönder och den enskildes existens blir outhärdlig.

I vår upplysta tid är vi ”avskalade” på mening, sammanhang och andlighet. Ekonomismen är vår statsreligion och individualismen vår livsstil. Hedonismen är vår filosofi och nihilismen vår verklighet.

I sin självbiografiska barndomsskildring ”Gäst hos verkligheten” talar Pär Lagerkvist om: ”den nya läran som man fick i sig, den sopade bort Gud och all förhoppning, som lade livet öppet och rått, i hela dess nakenhet, hela dess planmässiga meningslöshet.”

Denna meningslöshet, denna nakna existens och denna fullkomliga orsakslöshet, har Jean-Paul Sartre skildrat i sin roman ”Äcklet”, där människan, för att kunna leva vidare i denna absurda värld, måste inta platsen efter den Gud som är död, och i hans ställe själv skapa mening åt sitt liv.

Känslan av uppgivenhet, meningslöshet och leda, handlar om en djup upplevelse av otillfredsställelse, som i sin tur lätt kan leda människan vilse. Erich Fromm skriver:
”Vid en ytlig betraktelse förefaller det som om människorna funne sig ganska väl tillrätta i det ekonomiska och sociala livet”.

Men det skulle vara farligt att förbise den djupt rotade otillfredsställdheten bakom denna vackra fasad.

Om livet mister sin mening, emedan det icke leves, blir människan förtvivlad.

Man dör icke lugnt av svält; man dör heller icke lugnt av andlig utarmning.

Ser vi bara på de ekonomiska behoven för den normala människan,

ser vi icke de omedvetna lidandena hos den mekaniserade genomsnittsmänniskan,

varsnar vi icke den fara som hotar vår kultur i dess mänskliga grundvalar:

beredvilligheten att acceptera varje ideologi och varje ledare,

om de bara utlovar nya sensationer och en politisk

struktur och symboler som säges ge mening och innehåll åt individens liv.

Den mänsklige robotens förtvivlan är en fruktbar jordmån för fascismens politiska syften.

Om livet hämmas, om individen isoleras och överväldigas av tvivel eller av känslan av ensamhet och maktlöshet, drivs han till en destruktiv hållning,

till maktlystnad eller begär att underkasta sig.

Den destruktivitet som är en följdverkan av att livet inte får levas, av att människan överväldigas av en känsla av ensamhet, leda och meningslöshet, leder alltför ofta till människans sista destruktiva handling; självmordet. En handling som begås av 1 300 människor årligen i vårt avlånga välfärdsland, och som därmed är den vanligaste dödsorsaken bland män i åldern 25–44 år.

Om ledans konsekvenser skriver norrmannen Lars H Svendsen i sin bok ”Ondskabens filosofi”, och menar att: ”Den moderna ledan kan ses som en inkörsport till ondskan!”
Utan en fast föreställning om vad hon ska leva för, kommer människan inte att gå in för att leva, utan hellre utrota sig själv än att bli kvar på jorden!

Fjodor Dostojevskij

Om nu ledan och meningslöshetens yttersta konsekvens handlar om destruktivitet och ondska, så är godhetens yttersta konsekvens en känsla av mening och sammanhang.

Läkaren och författarinnan Christina Doctare har skrivit en bok om folksjukdomen ”hjärnstress”, och under rubriken ”Ett filosofiskt och historiskt perspektiv” skriver hon:
”Den kristna religionen och teologin integrerade mycket av Aristoteles filosofi och klara influenser kan spåras från Aristoteles till de gamla ökenfäderna. Redan på 200–300-talet beskrev de ett tillstånd som de kallade för ’acedia’.

Acedia innebar leda, ointresse, brist på kärlek, brist på empati, underlåtenhet, uppgivenhet, vanmakt och emotionell stumhet och ansågs att vara en av de sju dödssynderna.

Acedia, i ökenfädernas religiösa kontext, förklaras som en obalans i människans förhållande till Gud, däri att människan försökte förhäva sig mot eller vända sig bort från Gud.”

Det är ingen större svårighet att ”bevisa” det faktum att människor även idag brottas en ojämn kamp med känslor av leda, uppgivenhet, vanmakt och meningslöshet; läkemedelsindustrins försäljningssiffror och självmordsstatistiken talar sitt eget tydliga språk.

Något svårare är det att bevisa vad som är de egentliga orsakerna till människornas illamående, att bevisa att det som dessa människor saknar och behöver skulle finnas inom räckhåll, och att upptäckten av tillvarons ”meningsskapande vilja”, skulle kunna återskapa den förlorade balansen mellan människan och hennes existentiella ursprung, och därigenom göra henne helare och lyckligare som människa.

Innebär då detta att jag på fullt allvar skulle – likt ökenfäderna – förklara människans depressiva tillstånd som orsakat av brister i balansen mellan människa och gud?

Är det inte befängt att damma av kunskaper som snart är tvåtusen år gamla, i syfte att söka förklara den moderna nutidsmänniskans sjukdomssymptom? Har det inte hänt någonting i den medicinska utvecklingen under hela denna långa tid?

Jo, visst! Det har hänt svindlande mycket inom den medicinska vetenskapen under denna tid, men knappast när det gäller den vetenskap och vetskap som vi mest av allt behöver, kunskapen om den svåra men sköna konsten att leva, om att lyckas bevara den inre själsliga balansen och om att leva ett gott, rikt och genuint liv som människa.

Vår västerländska medicinska vetenskapsutveckling har hitintills dominerats av patologin, det vill säga läran om sjukdomsfenomen. Vi vet idag väldigt mycket om sjukdomens natur, om vad som är fel och hur det ser ut i minsta detalj.

Vetenskapen kan idag genom sina avancerade mikroskop kartlägga den genetiska arvsmassan i dess allra minsta beståndsdelar, men vetenskapen kan ändå inte frambringa någon karta eller kompass till den vilsna och sjuka nutidsmänniskan.

Vetenskapen befattar sig inte med frågor om livets värde och mening, och det tekniska kunnandet står handfallet inför livets grundläggande frågor.

Men som väl är så finns det undantag från regeln. Aaron Antonovski är ett av dessa undantag, och som vi tidigare nämnt så pekar han på människans behov av att uppleva begripliga sammanhang och mening i tillvaron.
Victor E Frankl, som var Freuds lärjunge, är ett annat undantag, och han säger att: ”Meningslösheten är den farligaste och mest neurosskapande faktorn i vårt liv! ”Vi kan hoppas, tro och önska att det finns en yttersta mening, och vi kan göra som Dag Hammarskjöld, begära det orimliga:
”Jag begär det orimliga: att livet skall ha en mening. Jag kämpar för det omöjliga: att livet skall få en mening.”

Om nu livet har en mening så finns det rimligen något eller någon som har gett livet denna mening. Om det finns en mening med livet, och om livet ska få en mening – så handlar frågan om vad eller vem som ger oss denna mening.

Den frågan riktar sig utåt och bortom vår fysiska och materiella verklighet, bort mot den transcendenta världen och mot den metafysiska verkligheten, och här överlämnas facklan till tron. Men vad är tro?

TRO

Som sagt, vi kan inte veta hur det egentligen förhåller sig med frågan om mening och frågan om Gud. Vi kan varken bevisa eller motbevisa den yttersta meningen eller Guds existens med logiska argument eller empiriska undersökningar.

Detta innebär nu inte att det som vi inte kan bevisa eller det som vi inte kan veta något om – inte skulle existera av den enkla anledningen att vi inte – hitintills – vet något om detsamma. Att jorden kretsar kring sin egen axel var sant långt innan vi visste om det eller kunde förklara och bevisa det!

Tro och vetande hamnar alltför ofta på kollisionskurs. Vi använder begreppen i motsats till varandra, som varandra uteslutande poler, istället för att se begreppen som kompletterande storheter i en helhetsförståelse av verkligheten.

Tro och vetande är inte ett motsatsförhållande som utesluter varandra. Det handlar inte om att veta eller tro. Det handlar inte om antingen eller utan om både och. Thomas av Aquino sa det redan på 1200-talet, men det tål att påminnas om i en tid då tro och vetande går skilda vägar. Den svenske filosofiprofessorn Ingemar

Hedenius var på sin tid en av dem som menade att tro och vetskap/vetenskap inte går att förena. Tro var för honom endast en illusion och ett uttryck för bristande intellektuell redlighet: ”Människan står inför ett ’antingen eller’ här finns inget ’både och’, ingen medelväg, ’via media’!”

För egen del så är jag övertygad om att motsättningen mellan tro och vetskap är en i grunden felaktig mänsklig konstruktion och jag ”tror” som Aquino, att det går att förena tro och vetande, vilket i sin tur innebär att jag räknar med en verklighet som kan betraktas från två olika håll.

Även om tro och vetande ”hör ihop” så befinner sig begreppen på olika plan men i samma verklighet, en verklighet som vi kan få veta mer om utifrån olika utgångspunkter och på olika kompletterande sätt.

Den världsberömde fysikprofessorn Niels Bohr har myntat begreppet ”komplementaritet”, vilket handlar just om att beskriva verkligheten utifrån komplementära beskrivningar. Ett exempel handlar om den ”dubbla” beskrivningen av ljuset, dels som vågrörelse och dels som partiklar.

I det inomvärldsliga och vetenskapliga forskningsarbetet är det naturligt och alldeles normalt att vetskap föregås av tro. Man tror och antar något som man har en hypotes om, vars hållbarhet sedan testas genom ett experimenterande som verifierar eller falsifierar teorierna.

Utan spekulation blir det inte heller någon god och originell observation!

C Darwin

Platon var den som lade grunden till den så kallade standard-analysen av kunskapsbegreppet, vilket innebar att kunskap är detsamma som sann, berättigad tro. Det innebär i sin tur att om vi ska uttala oss om något som vi menar att vi vet, så måste det börja med att vi tror det, och att tro att det är sant.

Som bekant så värderar vi av hävd vetenskap väldigt högt i västvärlden, och om vi vill åtnjuta stor respekt för de åsikter vi har, så säger vi att det som vi tror vilar på vetenskaplig grund.

Men som vi tidigare sagt så är inte tro en sak och vetenskap en annan, utan två sidor av samma sak.
Vetenskapens första fas består av tro. En tro som kan leda till vetande, vetskap och vetenskap. Veten-skapen ”skapas” av tro.
Därför gör vi en logisk kullerbytta om vi menar att just vår tro skulle vila på vetenskaplig grund – och att någon annan tro inte gör det – därför att det inte finns någon vetskap eller vetenskap som inte föregåtts av eller innehåller ett mått av tro.

Om vi renodlar begreppen och skalar bort tron ur vetandet – om ”vetandet absolutifieras”, som Anders Nygren säger, om vi inte är medvetna om vetandets gränser, utan har en övertro på vetenskap, så kan det – enligt Karl Jaspers – leda till vetenskapsvidskepelse.

Tro skulle man kunna beskriva som ”ett försanthållande”, en övertygelse om något som jag – av olika skäl – har tro och tilltro till och som för mig är en sanning, vilket inte betyder att denna sanning är en objektiv sanning. Den är en sanning för mig och behöver inte vara det för alla andra, men den kan vara det.

Att tro är att leva, att leva är att tro! Vi tror hela tiden, alla, alltid, om allting. Tron är som oljan i maskineriet, som luften vi andas och som blodet i kroppen. Det går inte att överhuvudtaget leva utan tro. Utan tro fungerar ingenting. Just nu tror jag att varje nedslag på tangenten ger en bokstav på skärmen, och därför fortsätter jag att skriva, men jag kan inte påstå att jag ”vet” att bokstäverna hamnar på skärmen förrän jag ser dem där.

Anledningen till att jag med tillförsikt använder detta tangentbord handlar om beprövad erfarenhet, med några få undantag så har det hitintills fungerat alldeles utmärkt, men det visste jag inte innan – men jag förväntade mig ändå det och hoppades på detsamma.

Vid närmare eftertanke så är tron inblandad i princip allt som jag tänker och gör. Tron är en förutsättning för vår existens.

Att tro på det ”ovetbara” är inte omöjligt. Det som vi inte vet något om, upphör inte att existera av den enkla anledningen att vi inte har vetskap om detsamma. Och att något är oförklarligt betyder inte att det är overkligt.
Att något går över vårt förstånd betyder inte att detta något går mot vårt förstånd.

Pythagoras sats var sann och verklig långt innan människan kom på dess formel. Vår kunskap och vetskap är en liten ö i en stor ocean av okunskap. Där kunskapen slutar överlämnas facklan till tron, och där tron börjar, börjar vi vår vandring mot vetskap.

Vi klarar oss inte utan tro. Det är vår tro som håller ihop tillvaron och får den att fungera.

Tron i form av tilltro och tillit till andra människor är med andra ord livsnödvändig, och i den mån som denna tilltro och tillit saknas så slår den sociala fällan igen, och alla inblandade blir förlorare. Brist på tilltro gör människor till förlorare och tillitsbrist gör människan sjuk.
Professor Edgar Borgenhammar talar om tre sjukdomsepoker; fattigdomssjukdomarnas epok, välfärdssjukdomarnas epok och den nutida epok som handlar om just tillitsbristsjukdomar. Han menar att vi i allt högre utsträckning saknar tillit till framtiden, till omvärlden och även till oss själva, något som gör både människor och samhällen sjuka.

Tro, tilltro, förtroende, förtrogenhet, trofasthet och trovärdighet är några av de begrepp som håller ihop och bygger upp ett samhälle, medan misstro, otrohet, trolöshet och otro är nedbrytande faktorer i ett socialt sammanhang.

VAD KAN VI VETA?

Frågan om huruvida vi tror eller inte, är inte så märkvärdig. Att vi tror är oomtvistat, vi tror mest hela tiden i den ena eller den andra riktningen. Men när det gäller frågan om vad vi tror, vad vi tror på, och vad vi kan veta – så kan det bli något besvärligare.

En av dem som verkligen har försökt att gå till botten gällande frågan om vad vi överhuvudtaget kan veta, är den franske filosofen René Descartes. Han föddes 1596 och dog av lunginflammation vid femtiofyra års ålder i Stockholms slott.

Bakgrunden var den att drottning Kristina inbjudit Descartes till sig för att kunna ta del av hans kunskaper. Saken var bara den att drottning Kristina tvingade upp den stackars filosofen klockan fem varje morgon under en längre tid. Och eftersom det var vinter och slottet var dragit och kallt, så blev det till sist för mycket för Descartes.

Descartes var en matematiker som litade mer till det rationella förnuftet, logiken och matematiken än till den kunskap vi kan få genom erfarenhet och sinnenas bedrägliga förmedling.

Descartes tvivlade inte bara på sinnenas vittnesbörd, han tvivlade på allt, och det är inte utan anledning som det talas om ”det cartesianska tvivlet”. Till sist kom han fram till att detta tvivel innebär att han existerar som en tänkande varelse, och så myntade han de berömda orden:

Jag tänker, alltså finns jag till.

Cogito, ergo sum.Under den tid som Descartes levde och ända fram till våra dagar har det funnits två olika huvudinriktningar när det gäller frågan om vad vi kan veta (om kunskapsteorin). Dels den ”rationalistiska”, som Descartes tillhörde, och dels den ”empiriska” (kunskap via erfarenhet och sinnesintryck).

I ett försök att illustrera skillnaden mellan dessa båda riktningar när det gäller frågan om vad vi kan veta, så finns det en rolig episod ifrån Uppsala universitet som utspelade sig på mitten av 800-talet.

Christoffer Jacob Boström, professor i praktisk filosofi, frågade sina studenter – som skulle tentera i metafysik – följande: ”Ser kandidaten kakelugnen där borta i hörnet? Bra! Vill kandidaten då säga mig ifall kakelugnen finns inom eller utom kandidaten?”

Det rätta svaret vid den tiden var att kakelugnen fanns ”inom kandidaten”. Några årtionden senare ställde Axel Hägerström samma fråga till sina studenter, men nu var rätta svaret ”utom kandidaten” (Filosofiska frågor, UR).

I början av 1900-talet så var Europas främsta filosofer intensivt sysselsatta med att undersöka gränserna mellan metafysik och vetenskap, och en av de mest betydande filosoferna var just Axel Hägerström (1868–1939), vars kritik av de metafysiska tankegångarna har haft stort inflytande.
Han har gått till eftervärlden som företrädare för den så kallade ”värdenihilismen”, och eftervärlden minns också hans ständigt återkommande påstående: ”För övrigt anser jag att metafysiken bör förstöras!”

Samtida med Hägerström levde och verkade en annan gigant inom filosofins värld, Friedrich Nietzsche (1844–1900), som menade att: ”Sanningar, är bara illusioner, mynt som förlorat sina bilder och bara är metall!”

Men hans mest kända påstående är nog: ”Gud är död!” Nietzsches åsikter om sanningen, metafysiken och Gud kom att fröa av sig i vårt avlånga land långt in på 1900-talet. Hägersten, Tingsten och Hedenius är några av de mest kända profilerna som envist angrep metafysiken i alla dess former. Enligt dem var teologin fullständigt meningslös och gudstron en livslögn.

I dessa herrars ögon och i det kulturklimat som då rådde betraktades religionen som ett primitivt och passerat stadium i vårt – av vetenskapen – upplysta och moderna västerländska samhälle.

Men tiderna kom att förändras och idag märker vi av ett ständigt ökande intresse för andlighet, mystik och de eviga frågorna om liv, sanning, mening och död.
Existentiella frågor har idag ett förhållandevis stort utrymme i det offentliga rummet. Frågor om liv och död har åter igen kommit upp på dagordningen och vi skulle kunna säga som den tjeckiske författaren Viteslav Gardavski: ”Gud är inte helt död, och människan är inte helt levande!”

Gardarvskis ord ”människan är inte helt levande”, skulle kunna ”knyta ihop” den text som vi har bakom oss. En text som riktat in sig på frågor om hur människan lyckas eller misslyckas med den svåra men sköna konsten att leva sitt liv mer levande.

Texten har haft sin utgångspunkt i människans existentiella dilemman där hon brottas med inre och yttre makter, men i de tre sista kapitlen kom en fokusförändring att äga rum.

Från det att vi uppehållit oss vid människans inre psykiska och yttre sociala värld, så kom fokus att glida över till frågor av metafysisk art.

Men i den mån som vi anser att människan – till sin natur – är en andlig varelse, så innebär inte denna förändring att vi flyttar fokus från människan, utan att vi vidgar rummet något och riktar blicken utanför de inomvärldsliga gränserna.

Om det ”utomvärldsliga” finns det mycket att fundera på. Det handlar om en – i ordets rätta bemärkelse – gränslös dimension. Men om den gränslösa dimensionen tänker jag inte orda mer om nu, det får bli en annan gång.

Jag ville med denna text att läsaren skulle få bli min medvandrare på stigar som trampats upp av dem som gått före, av tänkare, filosofer, ökenfäder och dem som haft någonting att säga om det härliga men ibland besvärliga liv vi har att leva.

Vi har vandrat tillsammans med filosofer och tänkare från antikens Grekland fram till vår egen tid och vårt eget avlånga land. Vi har – som Jersild sa – gett oss själva i uppgift att i all enkelhet ta ställning till de så kallade livsfrågorna, frågor om livet och den inre själsliga balansen, om viljans frihet, förnuft, och drift.
Vi har undrat över vad en människa är och vad det är som gör henne unik, sann, förverkligad och äkta. Är hon ond eller god och hur förklarar vi det onda och det goda?

Vi har reflekterat över livsutvecklingens hinder och möjligheter, över egoism och kärlek, över våra självbilder och över mening, tro, och till sist över den metafysiska dimensionen. Om denna bok handlat om att människan inte är helt levande så kommer min nästa bok att handla om att Gud inte är helt död. Men nu sätter jag punkt för denna gång. Tack för att du följt med på resan!

Litteratur

Ahlberg A, Filosofins historia, Utbildningsförlaget 1971

Ahlberg A, Människan och den moderna tekniken, Natur och Kultur 1978

Alberoni F, Värden, Korpen 1997

Anderberg T, Guds moral, Nya Doxa 1997

Arnstberg K O / Furth T, Moral och omoral, Uppsala Publishing House 1999

Aspers P & Uddhammar E, Framtidens dygder, City 1999

Berglind H, Handlingsteori och mänskliga relationer, Natur och Kultur 1995

Bergstrand G, Tro och misstro, Natur och Kultur 1988

Bergstrand G, En illusion och dess utveckling, Verbum 1984

Bergstrand G, Gud fader i ett faderlöst samhälle, Verbum 1987

Bergstrand G, En själasörjares dilemma, Natur och Kultur 2002

Bergstrand G, Från naivitet till naivitet, Verbum 1998

Bergström M, Hjärnans resurser, Seminarium förlag 1990

Beumer J, Den längsta resan är resan inåt, Libris 1999

Brytting T, Företagsetik,

Buber M, Människans väg, Dualis 1989

Buber M, Jag och Du

Buber M, Det mellanmänskliga, Dualis 2000

Buber M, Skuld och skuldkänsla, Dualis 1989

Buber M, Människans väg, Dualis 1989

Böhm T, Inte som vi!, Natur och Kultur 1993

Crafoord C, Människan är en berättelse, Natur och Kultur 1994

Crafoord C, Platser för vårt liv, Natur och Kultur 2000
Cullberg J, Skaparkriser, Natur och Kultur 1992

Cullberg J, Dynamisk psykiatri, Natur och Kultur 1984

Cullberg J/Johannisson K/Wikström O, Mänskliga gränsområden, Natur och Kultur 1996

Cullberg J, Kris och utveckling, Natur och Kultur 1977

Cullberg J, Den fullbordade livscykeln, Natur och Kultur 1989

Deurzen E, Det existentiella samtalet, Natur och Kultur 1998

Doctare C, Hjärnstress, Runa 2000

Dostojevskij F, Idioten,

Dostojevskij F, Bröderna Karamazov, Bonniers 1970

Ehdin S, Den självläkande människan, Forum 1999

Einhorn S, En dold Gud, Månpocket 1999

Einhorn S, Den sjunde dagen, Forum 2003

Ellegård A (redaktör), Om själen, Natur och Kultur 1994

Engqvist A, Att växa som vuxen, Rabén & Sjögren 1989

Engqvist A, Förstånd och missförstånd, Prisma 1999

Eriksson I, Kaos och social kompetens, Studentlitteratur 2001

Ewalds E, Om jag skall vara ärlig, Interskrift 1979

Ewalds E, Resan till mitt inre jag, Interskrift 1979

Ewalds E, Från ångest till kreativitet, Libris 1988

Frankl V E, Livet måste ha en mening, Aldusserien 1968

Frankl V E, Viljan till mening, Natur och Kultur 1970

Frankl V E, Gud och det omedvetna, Natur och Kultur 1987

Fromm E, Kärlekens konst, NOKpocket 1966

Fromm E, Konsten att lyssna, Natur och Kultur 2000

Fromm E, Flykten från friheten, Natur och Kultur 1982

Fromm E, Människohjärtat, Natur och Kultur 1964

Fromm E, Är människan ond eller god?, Natur och Kultur 1982

Gaare J & Sjaastad Q, Pippi & Sokrates, Natur och Kultur 2002

Goleman Daniel, Känslans intelligens.

Grasián B, Handbok i levnadskonst, NOKpocket 1992

Gustavsson B, Världsbilder, W&W 1988
Gyllensten L, Just så eller kanske det, Bonniers 1989

Gärdenfors P, Hur homo blev sapiens, Nya Doxa 2000

Haglund E, Möte och dialog, Verbum 1974

Hammarskjöld Dag, Vägmärken, 1963

Hopcke R, Jungs psykologi, Natur och Kultur 1992

Höffe O, Immanuel Kant, Thales 2000

Igra L, Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet, Natur och Kultur 2001

Jersild P C, Darwins ofullbordade, Alba 1997

Johannisson K, Kroppens tunna skal, Pan 1997

Jones S, Bergspredikans Kristus, Nya Bokförlaget 1934

Jung C G, Det omedvetna, W&W 1987

Jung C G, Psykologiska typer, Natur och Kultur 1993

Jönsson B, Tio tankar om tid, Brombergs 1999

Jönsson B, Tankekraft, Brombergs 2001

Jönsson B, I tid och otid, Brombergs 2002

Jönsson L, Kärlekens manifest, Lagenda 1987

Kallenberg K & Larsson G, Människans hälsa, Natur och Kultur 2001

Kempis T, Om Kristi efterföljelse, Diakonistyrelsens förlag 1966

Kierkegaard S, Antingen – eller ... W&W 1986

Klein M, Kärlek, skuld och gottgörelse, Natur och Kultur 1992

Koskinen L, Vildmannen och vargkvinnan, Prisma 1996

Koskinen L, Det goda jag vill, Verbum 2001

Kyrklund W, Om godheten, MånPocket 1990

Lagerkvist P, Gäst hos verkligheten, Bonniers 1961

Lagerlöf K E, Kärlek, Albert Bonniers förlag 2000

Lama D, Lycka, Richters 1998

Lama D, Den oändliga visheten, W&W 1999

Levi L, Stressen i mitt liv, Natur och Kultur 2002

Lewis C S, Kan man vara kristen?, Libris 1978

Lewis C S, Att sila mygg och svälja kameler, Libris 1982
Lewis C S, Från helvetets brevskola, Libris 1979

Lewis C S, Lidandets problem, Libris 1979

Lewis C S, Anteckningar under dagar av sorg, Libris 1961

Liedman S E, Att se sig själv i andra, Albert Bonniers förlag 1999

Liedman S E, I skuggan av framtiden, Albert Bonniers förlag 1997

Lidman S, Förgängelsens trälar och frihetens söner, Albert Bonniers förlag 1928

Lidman S, Guds eviga nu, Albert Bonniers förlag 1936

Lindqvist S, Livstidsmänniskan, Ordfront 1996

Linnér S, Dostojevskij Helgonbild och livsmystik, Atlantis 1982

Lundgren G, Hur skall det gå med människan, Natur och Kultur 1938

Lövås E, Den farliga maktmänniskan, Libris 1999

MacNutt F, Helande för hela människan, Libris 1979

Magee B, En filosofs bekännelser, W&W 1998

Magnér B/Magnér M, Medveten människa, W&W 1976

Marinoff L, Platon – inte prozac, Natur och Kultur 1999

May R, Modet att skapa, Natur och Kultur 1975

Melin M, Bejaka dig själv, EFSförlaget 1987

Miller A, Det självutplånande barnet, W&W 1985

Miller A, I begynnelsen var uppfostran, W&W 1982

Moltmann J, Befrielsens språk, Gummessons 1978

Moltmann J, Hoppets teologi, Gummessons 1978

Moxnes P, Positiv ångest, Natur och Kultur 2001

Moxnes P, Hjältar, Häxor, Horor, Natur och Kultur 1999

Myss C, Andens anatomi, Månpocket 1998

Naess A, Livsfilosofi, Natur och Kultur 1999

Naroskin P, På spaning efter den vuxna människan, Natur och Kultur 1995

Nuber U, Vår tids egoism, Natur och Kultur 1993

Ofstad H, Vårt förakt för svaghet, Prisma Magnum 1979
Ofstad H, Vi kan ändra världen, Prisma 1987

Olivius A, Att möta människor, Verbum 1985

Olofsson P O/Sjöström B, Existens och sociala relationer, Studentlitteratur 1993

Ottosson J O, Vad gör jag med min ångest?, Natur och Kultur 1983

Pacheco C B, Hälsa genom medvetenhet, Publishing House 1990

Pascal B, Tankar 1, Forum 1957

Peck M S, Den smala vägen, Liber 1984

Revel J F/Ricard M, Munken och filosofen, Natur och Kultur 1999

Rosenberg G, Plikten, profiten och konsten att vara människa, Bonniers 2003

Russel B, Västerlandets filosofi, Natur och Kultur 1992

Rönnberg S, Beteendeterapi, Natur och Kultur 1977

Sachs L, Sjukdom som oordning, Gedins 1996

Sahlin M, Ansiktet, Bonniers 1981

Sartre J-P, Existentialismen är en humanism, Aldusserien 1975

Schaeffer F, Den Gud som finns till, Interskrift 1975

Schaeffer F, Människa – vad är du värd?, Libris 1981

Scruton R, Filosofi för den moderna människan, Svenska förlaget 1998

Sen A, Utveckling som frihet, Daidalos 2002

Sennet R, När karaktären krackelerar, Atlas 2000

Sigrell B, Psykoterapi, AWE/GEBERS 1975

Sigrell B, Narcissism, Natur och Kultur 1995

Silberman M, Utveckla din sociala intelligens, Richters 2000

Simonsson G, Det vidgade livsrummet, Verbum 1986

Singer I B, Trollkarlen från Lublin, Bra böcker 1978

Singer P, Hur ska vi leva? Etik i egennyttans tid, Natur och Kultur 1993

Stern B, Att må dåligt är en bra början, Mullingstorp 1994
Stevenson L, Sju teorier om människans natur, Forum 1977

Söderberg H, Martin Bricks ungdom, Bonniers 1977

Söderberg H, Doktor Glas, Bonniers 1987

Sölle D, Välj Livet, Verbum 1984

Tagore R, Människans religion, P.A. Norstedt & Söner 1932

Thielicke H, Hur världen började, Gummessons 1964

Thielicke H, Tänk om gud funnes, Gummessons 1971

Tillich P, Modet att vara till, Studentlitteratur 1977

Tournier P, En plats för dig, Libris 1983

Tudor-Sandahl P, Den fängslande verkligheten, W&W 1992

Tudor-Sandahl P, Det glömda självet, W&W 1989

Tudor-Sandahl P, Om barnet inom oss, Liber 1983

Tudor-Sandahl P, Ordet är ditt, MånPocket 1999

Tägt N, Gudsbild och gudstro, EFS-förlaget 1984

Tägt N, Vad är kristen tro?, Gummesson 1969

Tägt N, Vi tror på Jesus Kristus, Gummesson 1975

Tännsjö T, Filosofi & Politik, Manifest 2002

Uddenberg N, Arvsdygden, Natur och Kultur 1998

Ventegodt S, Livskvalitet, MånPocket 1998

Wikner P, Psykologiska självbekännelser, Askild & Kärnekull 1971

Wikström O, Den outgrundliga människan, Natur och Kultur 1990

Wikström O, Långsamhetens lov, Natur och Kultur 2003

Wikström O, Om heligheten, Natur och Kultur 2003

Wikström O, Aljosjas leende, Natur och Kultur 1997

Wilhelmsen I, Livet är ett osäkert projekt, W&W 2000

Winnicott D W, Människans natur, Dualis 1991

Wright G H, Att förstå sin samtid, Albert Bonniers förlag 1994

Wright G H, Humanismen som livshållning, Månpocket 1990

Wright G H, Myten om framsteget, Albert Bonniers förlag 1993

Wright G H, Vetenskapen och förnuftet, Bonniers 1986