Grekland

När jag passerat kön av båtar utanför Pireus, var min destination hamnen Vouliagmeni på grekiska fastlandet, när jag kom dit visade det sig att hamnen var en byggarbetsplats, varför jag ändrade kurs till hamnen Varkiza något längre söderut.

Väl framme upptäckte jag att inloppet var för grunt för min köl som sticker drygt två meter, vilket innebar att jag tog sikte på en pir vid Lagonisi ytterligare fem sjömil söderut, när jag gjort fast båten vid piren kom en person ifrån ett vaktbolag och sa att piren är privat.

Efter ytterligare färd cirka fem sjömil söderut började det skymma och inom något timme skulle det bli becksvart, i området hittade jag en skyddad vik där jag droppade ankaret och fick en lugn natt.

Väl framme vid inloppet till Paros hamn var vinden så tuff att det var riktigt äventyrligt att styra upp båten mot vinden och att gå fram till masten för att ta ner storseglet, minsta misstag hade kunnat bli ödesdigert, men allt gick bra och jag återvände till sittbrunnen för att starta motorn och tuffa vidare mot hamnen.

Hamnkaptenen var så imponerad över min insats, båten och "min stil" att han utlovade befrielse ifrån hamnavgifter, vilket var en välsignelse eftersom Theodora och några andra båtar blev inblåsta på Paros i några dagar.

På den tredje dagen såg vinden ut att avta något i styrka varför jag gav mig iväg mot Astipali, därifrån skulle jag sedan segla till Tilos och dagen efter till slutmålet Chalki, där hade Ingrid lovat att stå på bryggan och ta emot med bubbel och hurrarop.

(Det såg ut som om jag skulle kunna hålla tidsschemat som var viktigt eftersom Ingrid måste återvända till Sverige några dagar efter min ankomst.)

Om vi sammanfattar det hela var jag alltså på väg att runda Amorgos sydspets för vidare färd mot Astipilia, men just vid själva rundningen hamnade jag i vindar upp till 40 knots, jag lyckades dra in genuan på bekostnad av ett par blodiga fingrar.

Jag startade motorn i hopp om att med full gas ta mig till Amorgos som endast låg sex sjömil bort, men båten rörde sig inte framåt på grund av den hårda vinden och de stora vågorna, vilket i sin tur innebar att jag tvingades vända båten för att få vind och vågor bakifrån och på så vis surfa söderut.

Jag tittade på sjökortet om det i sydlig riktning fanns någon ö och hamn där jag kunde söka skydd, och min räddning blev den lilla ön Anafi cirka 25 sjömil söderut, de återstående timmarna kommer jag sent att glömma.

Märkvärdigt nog tog aldrig rädslan över och jag lyckades vara fullt fokuserad och koncentrerad på att hantera situationen, efter några timmar förbyttes känslan av oro mot en slags tillfredställelse över det goda samarbetet mellan skeppare och båt. Efter denna eskapad vet jag mer än väl att Theodora är en sjövärdig båt i tuffa förhållanden, och det känns riktigt bra.

När jag till sist närmade mig Anafi var det skymning och sikten var dålig på grund av alla vågtoppar som blåste av och bildade en slags vattendimma, jag visste att det fanns en hamn och en pir men jag var osäker på om hamninloppet klarade av min köl på två meter.

Sista biten in mot hamnen var en rysare, min digitala djupmätare visade på tre meters djup cirka tio meter ifrån piren, när jag rundade piren stod mätaren på 2,3 meter vilket räckte för de sista metrarna fram till insidan av piren.

Känslan av att lägga till långsides innanför piren var en överväldigande känsla av lättnad, sällan har talet om den trygga hamnen haft så stor känslomässig betydelse för mig, den natten sov jag tungt och länge

När jag landade på Anafi tänkte jag att det kan bli ett uppehåll på någon eller några dagar på grund av vind-och väderläget, just då kunde jag inte föreställa mig att jag skulle bli kvar där i över en vecka.

De lokala ortsborna berättade för mig att just denna sommar är exceptionell, i normala fall kan det blåsa kuling på dagarna några dagar i sträck och att vinden alltid mojnar på kvällen, denna sommar har det varit tuffa vindar både dag och natt i snart två månader.

När jag hörde detta blev jag lite orolig inför hur länge jag kommer att vara inblåst på Anafi, tänkte tanken att jag kanske måste höra av mig till någon god vän tillika skeppare som kan bli coskippe på Theodora om jag måste segla vidare i tuffa förhållanden.

Så blev det inte, efter drygt en vecka lugnade vinden ner sig så pass att jag kastade loss med destination Astipalia.